Kalla mig bara Aksel

I en tid när danskt hygge snarare förknippas med smygfascism än mysalkoholism är det som hög tid för en film som [I]Kalla mig bara Aksel[/I]. En gullig historia om en dansk kille i tolvårsåldern som en dag bestämmer sig för att bli muslim. Mest kanske för att det är så nära gangsterrappare man kan kommma i hans betongförort, och för att alla de coola killarna på gården är muslimer. Trots att regissören Pia Bovin sitter inne med årets smartaste intrig, så stannar hon inte direkt upp och fördjupar problematiken. Det är så mycket annat hon ska presa in i berättelsen: en alkispappa som sviker sin son, en lösdrivande hund som måste räddas, lite vaga antydningar kring klassmotsättningar och förberedelser för en melodifestival på ungdomsgården (junior-raplåten [I]Der er noget der generer mig totalt[/I] är grym -- tolvåringen som skrev texten till den borde anlitas att göra jobbet på Per Gessles nästa skiva). Det som saknas i djup kompenseras i viss mån av ett högt tempo och en handfull minnesvärda scener -- bilderna på flickorna Fatima och Annika som mitt i natten står i var sitt höghusfönster och tränar dansrörelser är till exempel en enkel men smart sammanfattning av filmens mångkulturella och humanistiska budskap. Exakt om Aksels religiösa bryderier har att göra med att han är lite korkad eller bara openminded, står kanske aldrig helt klart i [I]Kalla mig bara Aksel[/I] . De inledande, rätt klumpiga tendenserna till pedagogisk introduktion till främmande kutlurer, avtar däremot ju längre filmen håller på. Resultatet blir ett ovanligt ruffigt och charmigt undantag i den annars så tillrättalagda barnfilmsgenren.