Känd från TV

Precis som [I]Vuxna människor[/I], är Fredrik Lindströms senaste film en självreflekterande och ångestfylld komedi om jakten på kärleken, fylld av den gnagande oro som drabbar lagom välbärgade 35-åringar i Stockholms innerstad. Det är dock något längre mellan gapflabben den här gången. [I]Känd från TV[/I] försöker på samma gång vara folklig och smal. Humorn är till stor del av typiskt svenskt "känna igen sig själv"-snitt och skådespelarna är snudd på folkkära - vilket bäddar för en bred publik. Filmens miljöer, mediaklyschorna som strömmar från Johan Rheborgs mun och berättelsens ganska markanta betoning på ångest, ligger däremot långt från den typiskt folkliga komedin. Det fungerar hyfsat bra, men ofta påminns man om att det är en vansklig balansakt som Lindström gett sig ut på. Mycket av komiken runt tv-stjärnan Alexander (Johan Rheborg) består till exempel av något som verkar vara interna skämt medie- och reklamfolk emellan. För att göra dessa skämt förståeliga även för de som inte vet hur snacket går i mediesvängen, förvandlas han titt som tätt till en karikatyr av storstadens medieyuppie - så att alla kan hänga med. Även den ambitiösa journalisten och kärleksintresset Åsa (Rapaport) ligger ofta på gränsen till det stereotypa. Kristian Luuk är däremot, lite oväntat, på pricken som den slugtorre journalisten och förortsfarsan Ralf. Man får nog säga han räddar filmen. För när [I]Känd från TV[/I] närmar sig upplösningen, och Fredrik Lindström ska knyta ihop säcken, blir det banalt. Filmen lovar faktiskt mer än så i inledningen; den ger länge sken av att vara en intelligent relationskomedi. Istället krashlandar den i ett "vi behöver alla kärlek och ömhet"-budskap. De sista tio minuterna formligen hamras poängen hem likt den tonartshöjda sista refrängen i en schlager. Kanske är Fredrik Lindström inte tillräckligt självsäker i sitt manusskrivande. Han håller sig därför kniparslat till reglerna för hur en komedi skall skrivas. Det är synd. Om Lindström vågade bejaka ångesten fullt ut, strunta i må bra-upplösningen och kanske improvisera en smula, skulle han ha något väldigt eget. Nu blir det mest småputtrigt, småroligt, och i slutet, smågulligt.