Koreakriget delade inte bara landet – det separerade också många barn från sina föräldrar. Efter kriget fann cirka 200 000 barn nya hem i väst, däribland Jung Henin som i samarbete med Laurent Boileau har adapterat sin egen serieroman till den hjärtskärande dramadokumentären “Jag och mina två mammor”. Kreativiteten fyller luckorna och sammansvetsar källorna. En smalfilmskamera är framme när Jung möter sin nya familj på en belgisk flygplats – ett dokumentärt ögonblick som övergår i en blandning av handritat och dataanimerat. Hybridformen tassar mellan det faktiska, såsom ihågkommet av apparater i andras händer, och egenskapade rekonstruktioner som färgas av det personliga.
Det är ett kärleksfullt hem som Jung hamnar i: en sprudlande glad pappa, välkomnande syskon. Men under hela barndomen försöker han att skapa ett band med den enda person som håller honom på en armlängds avstånd – hans nya mamma. Den brustna omfamningen rycker bort mattan under hans fötter och blottar identitetskrisen som väntar därunder. Tecknandet blir både bedövningen och metoden för att riva bort plåstren. I barnaålder ett sätt att kondensera förvirring och förtrycka känslor, senare en kompass som visar vägen till katharsis. Visst svider det många gånger och skrattet fastnar i halsen när det oskuldsfulla plötsligt punkteras av svidande insikter, men outtröttligt fortsätter Jung att illustrera och orientera. Det är väldigt vackert och gripande.
