It Comes at Night

Calle Wahlström 11:45 28 Jun 2017

Till årets mest framemotsedda skräckfilmer hör utan tvekan Trey Edward Shults andra långfilm It Comes at Night där familjefadern Paul (Joel Edgerton) gör allt för att hålla sin fru Sarah (Carmen Ejogo) och son Travis (Kelvin Harrison Jr.) säkra i en odefinierad, men till synes nära förestående, smitthärjad framtid.

Genom strikta karantänrutiner har familjen isolerat sig fullständigt i ett ödsligt hus. Framför allt annat framhåller Paul två regler. Husets röda dörr – som blir föremål för både en och två berömvärda åkningar – måste alltid vara låst på natten. Och ingen annan är att lita på än den egna familjen. Det är också helt utan att göra avkall på den senare regeln omständigheterna leder Paul till att erbjuda en främmande familj husrum.

Exakt vad det är som kommer på natten får vi aldrig se, men dess följder, en epidemisk smitta, etableras redan i filmens öppningsscen där Travis morfar fallit offer. Men även om dennes spastiska rörelser och svarta blanka ögon hemsöker resten av filmen är inte smittan i sig nyckeln till att Shults åstadkommit sommarens mest nagelbitande överlevarskräck.

Själva smittan känner vi egentligen igen som ännu en variation på Zombiegenren, men det är genom berättelsens fokus på familjen It Comes at Night blir den kanske nervigaste inkarnationen av genren sen 28 dagar senare

I den intrikata familjedynamiken utmärker sig Edgerton som överbeskyddande och minst sagt kärv fadersgestalt – vilket ju var att vänta – liksom Ejogo som kanske till synes blödigare, men minst lika fokuserad mamma. Men i det digra sällskapet är det ändå Harrison Jr. som imponerar mest i gestaltandet av Travis tonåriga våndor. Föreställ er den sexuella frustrationen efter apokalypsen och den spänning som uppstår första gången Travis möter en kvinna utanför familjekonstellationen, särskilt när denna är både sympatiskt och beräknande spelad av Riley Keough – aldrig riktigt en femme fatale, aldrig bara en öm moder. Inte undra på att Travis febriga drömmar är lika våta som skräckinjagande.

Men allt beröm till trots måste ändå en trött brasklapp bifogas. Shults imponerar som manusförfattare, regissör och dessutom klippare (tillsammans med Matthew Hannam). Men kanske har han haft lite för mycket kontroll över produktionen, för trots en toppresterande ensemble, kompetent foto och en suggestiv nerv känns It Comes at Night ibland lite… inte polerad (produktionsdesignen är ju precis rätt), nej det är fel ord, men kontrollerad. Jag hoppas i min stillhet att Shults vågar släppa på lite på tyglarna till nästa gång, kanske ta in fler ögon. Men gör han inte det, och vi får nöja oss med skräck på rådande nivå, finns egentligen inte mycket att klaga på. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Spider-Man: Homecoming

Som om John Hughes hade gjort en superhjälte-film. Äntligen är Spindelmannen hemma i lekstugan Marvel Cinematic Universe och det är riktigt kul!