Första meningen i pressmaterialet till denna film lyder: "Ingen tycker om mig är något så ovanligt som en tysk komedi". Begreppet "tysk humor" hyser onekligen en paradox. Endast den ambitiöse och uthållige lär kunna leta fram något filmiskt ur hunnernas historia som är värt att skratta, uppskattande, åt. Men regissören Doris Dörries som trots en diger filmografi mest blivit känd för, slarvigt uttryckt, könsrollskomedin Karlar (1985) mål är inte heller att få oss att gapflabba, det ska erkännas. Med Ingen tycker om mig vill hon istället beröra oss med lätt hand, hon vill att vi ska ta varandra i handen och lyssna när hon "berättar med hjärtat" samt samtidigt underhålla så smått. Inga små krav.Hon lyckas inte. I berättelsen om den ensamma Fanny, som söker en livspartner genom diverse bisarra omvägar utan att se att Han redan finns i närheten, balanserar Dörrie mellan en påtaglig och ibland underfundig verklighet och övernaturliga och ganska tröttsamma fantasier. Fanny bor i ett förortsghetto där olika nationaliteter möts, den nya vicevärden håller på att reparera Fannys hus och kaoset är totalt. Metaforen för ett Tyskland i svårigheter är inte subtil men ger en del fniss men när Fannys sökande tar henne, och oss, till vodooland och tillbaka darrar det i fundamentet. Mindre kritiska själar kanske sväljer hela betet men även om jag skulle ha en bra dag och kunna bortse från ovanstående är det hart när omöjligt att blunda för karaktärernas grova konturer. Dörries solklara uppsåt att göra dem så inihelsike förbannat själfulla får mig snarare att vilja bära T-shirten "Ja till betong" än att krama en medmänniska. Förenklingarna och förutsägbarheten bidrar med sin beskhet och sedan är det bara hockeyfrisyrerna kvar.När så slutligen hela teamet, i en bild till eftertexterna, stämmer upp i filmens musikaliska huvudtema "Je ne regret rien" och ler under mustascherna är det mycket nära att Underkänt blir Dödskalle.
Keiner liebt mich
Skådespelare:
Regi:
