Hund på två ben

Filmer likt denna franska komedi fungerar som kitt i EU:s och denglobala folkförbrödningens snart för evigt raserade fasad av enighet. Dessomvittnade och ohemula popularitet i hemlandet talar nämligen sitt tydligaspråk: de breda folklagren är precis lika korkade vart än i världen duvänder dig. Eller, aningen mindre elitistiskt: simpel humor säljerbiljetter till såväl Sven och Jean-Pierre som John och Chang. Bara grundpremisserna får de flesta tänkande varelserna att resa ragg: enhund förvandlas till man och får husse att bli en bättre människa. Skyggargör däremot inte amerikanska filmintressen, som ju sedan länge har tagitgenren "humanisering av djur" till idiotins gräns, och däröver - Mirmax ärnämligen i full gång med att göra sin egen version av detta grimaserandeåbäke till film. Historien, den utöver de givna premisserna, alltså, är så urbotaförutsägbar, fånig och rent debil att det bara skulle vara ett slöseri mednätsurfarens bokstavligt dyrbara tid att återge den. Men så mycket kansägas att det enda som kom som en överraskning under pressvisningen var attbiografmaskinisten missade ett aktbyte. I och med vårens och sommarens tre franska filmer: K, I en helt annan klassoch Hund på två ben har de många filmintresserade, undertecknad inräknad,som länge har äskat efter alternativ till den amerikanska dominansen pårepertoarena, fått sig en smärre näsbränna. Kvoten importerad franskpopulärfilm får nu definitivt anses vara fylld. För ett bra tag framöver.