Helens små underverk

Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle behöva såga en film med Helen Mirren och Joan Cusack i. Eller att Kate Hudson och John Corbett inte skulle klara av att hålla ihop ett lättviktigt romantiskt drama. [I]Helens små underverk[/I] bevisar att varken stenhårda karaktärsskådisar eller gulliga myskändisar är till någon älp om huvudpersonerna är så här oengagerande. Hudson är så fatalt gullig och fadd i titelrollen att [I]Gilmore Girls[/I] börjar kännas som [I]Hedda Gabler[/I] i jämförelse. Hon spelar Helen Harris, den bortskämda yngsta systern av tre - den ogifta och snygga med det balla jobbet på modellagenturen. När en i syskonskaran plötsligt dör visar det sig att party-Helen testamenterats vårdnaden om tre barn - trots att det på alla sätt hade varit lämpligare att låta storasystern Jenny (Joan Cusack) ta hand om dem. Så Helen får lära sig om ansvar och prioriteringar, och det var hela sagan. Slut. Nä, okej, hon ska bli kär i en präst också, och naturligtvis tar det några turer att bli nere med moderskapet. Men förvänta er inga överraskningar. Handlingen ligger mycket nära både nya [I]Jersey Girl[/I], där Ben Affleck förvandlas från självisk pr-snubbe till schysst pappa, och [I]Uptown Girls[/I], där Brittany Murphy gick från rockprinsessa till barnvakt. Du kan antagligen räkna upp trettio likadana filmer till. Varför straffa världen med fler? [I]Helens små underverk[/I] är inte ett drama, inte en komedi. Den som gillar barn vet redan att de inte kan knyta sina egna skosnören. När Helen blir överraskad av det framstår hon inte alls som gulligt hjälplös, vilket jag antar var avsikten. Hon framstår som en jubelidiot. Den som hatar barn ska förstås inte se den här filmen alls. Den lilla föräldralösa pojken som inte vill spela basket för att pappa i himlen skulle se att han har kul är antagligen på fel sida om kräkgränsen för ganska många av både Corbetts och Hudsons fans. Det enda som känns äkta i hela filmen är den djupa klyftan mellan Helen och den höggravida, slitna supermorsan Jenny. Joan Cusack har mammafrisyr, djupa rynkor och ett töntigt tantskratt och varje gång som hon blir åsidosatt av sin tanklöst glamorösa syster vill man bara gråta. Men hon tvingas bära sina scener ensam. Ju bättre hon är, desto tamare känns Kate Hudsons söta rumpa och söta leende och söta, meningslösa karaktär.