Alla vi som i lätt masochistisk ådra tagit oss igenom brottsbekämpare Hassels sena 80-tals och tidiga 90-talsäventyr på TV och video undrar självklart varför just denna av alla Olov Svedelids berättelser skulle få gå upp på biograf. Svaret är det vanliga: pengar. Och kanske tajming - vilken förhoppningsvis skall leda fram till mer inkomster.
Polisfilmen är ju åter på uppgång i Sverige - i alla fall rent kvantitativt sett - och något mer luckrativt filmhot än den ryska maffian finns knappast just nu. Kanske ska man stava epitetet med inledande versal, Den ryska maffian har som bekant blivit en egen mytologisk storhet, något att skrämma barn med. Som troll ungefär, men utan den underliggande sagostämningen. I Hassels och många andra filmhjältars värld är Den ryska maffian, till skillnad från andra organiserade brottslingar (motorcykelgängen framstår här om duvungar), nämligen helt och hållet utan skrupler. De äter inte bara barn till frukost och petar sig i tänderna med deras rengnagda nyckelben, de påstås dessutom vara smarta och rävaktiga.
Det börjar bli lite tröttsamt nu. Inte minst då det på många punkter haltande manuset egentligen framställer skurkarna - och för all del även poliserna - som varandes korkade och övertydligt onda. Precis lika icke-subtil är denna films upphovsmäns totala och fullkomliga rädsla för att göra något som inte har gjorts förut. [I]Hassel - förgörarna[/I] är så till den milda grad skapad utefter existerande mallar att till och med [I]Beck[/I]-filmerna ter sig riktigt avant-gardistiska. Visst, det sprängs och slaskas med blod och människorester med en i Hassel-fall tidigare osedd frenesi, men där gör filmmakarnas vilja till nyskapande tyvärr halt. Genren kräver självklart ingen monumental experimentlusta men det personliga handpålägget är inte desto mindre viktigt om man vill göra en deckare värd sin biobiljett och sin plats i ens den senare tidens svenska polisfilmshistoria.
Med andra ord: Den suger.
Skådespelare:
Regi:
