Get Real

Steven (Ben Silverstone) är en ung, smart kille som brukar hänga på bänken utanför den offentliga herrtoaletten i den lokala parken, på jakt efter sex, äventyr och möten. Själv har han inga problem med sin identitet eller sin homosexualitet, men han har ännu inte kommit ut, varken i skolan eller hemma hos mamma och pappa. Den enda som vet är hans granne och bästa kompis Linda (Charlotte Brittain), och tillsammans drömmer de om allt från Brad Pitt till skolans snygga slickepinne John (Brad Gorton). Till mångt och mycket liknar [I]Get Real[/I] ungdomskärlekens och den jagstärkande [I]Beautiful Thing[/I], men den saknar helt den senares stilla charm, avdramatiserade realism och varma hand. [I]Get real[/I] är snarare en lite fånigt sentimental och ganska smörig sak, där Steven ibland får ta på sig den otacksamma rollen som en tonårsjesus. När han inleder en trevande relation med den något osäkre John, känns det aldrig riktigt äkta. Inte på grund av bristande skådespelartalanger, utan snarare på grund av ett manus som aldrig lyckas att ta sig förbi ytliga konflikter, glättiga och glammiga "kom loss"-scener och fåfängt trånande där till och med omvärldens homofobi eller oförståelse blir så platt och korkad att den knappt känns trovärdig. En tonårsdänga som [I]American Pie[/I] känns mer djuplodande och inkännande, vilket definitivt inte betyder att det är något fel att inte ha psykologiska dimensioner eller ambitioner. Men när en film, som [I]Get Real[/I], gång på gång försöker krysta fram att den är klok och sympatisk gäller det att den verkligen har någonting på fötterna. Något mer än en homosexuell yngling i skepnad av en ung och lidande Werther som slutligen och prudentligen lär sig av livets hårda skola.