Mycket hinner hända på tio år. När folk som Kinji Fukasaku och David Cronenberg kring förra decennieskiftet undersökte livet som ”spel”, i en eller annan bemärkelse, var vi idel öra.
Det var frågor kring övervakning, kändisskap och identitet som höll på att ta plats i det offentliga samtalet. Vi befann oss i en kittlande skarv mellan det präktiga bambuskottsätandet i Survivor – som precis blivit en global angelägenhet – och nya påfund som Second Life och Twitter-planerade mord. Idag är det här stapelvaror. Min mamma skulle kunna åka ut till City Gross och handla en VR-hjälm imorgon. Därmed har också kraven på att verkligen få någonting sagt skärpts rejält. Crank-duon Mark Neveldine och Brian Taylors datarökare Gamer lever inte upp till ett enda av dem. Utifrån den gamla Arnold-filmen The Running Man berättar den om hur dödsdömda fångar kontrolleras i två virtual reality-spel (Society och Slayers). Tyvärr fastnar den tidigt i Marilyn Manson-skval, förment ”farlig” våldserotik och roande felbeslut som att tvinga på Alison Lohman dreadlocks. Gamer är inte bara (så när som på Michael C Hall och en fin liten Frank Sinatra-rutin) långtråkig och platt. Den är framför allt djupt omodern.
