Madde (Felice Jankell) mår inte så bra. Hon har nyligen försökt ta sitt liv och traumatiska, men något grumliga, barndomsminnen är aldrig långt borta. Som om det inte framgick tydligt nog att det mesta i Maddes liv är ett mörker understryks detta med oönskad tydlighet av hennes ledsagande berättarröst. I ett försök att råda bot på den dalande tillvaron beslutar Madde att följa med på paddelhajk tillsammans med sin kusin, hennes pojkvän och dennes bästis. Allt går inte som det ska. Men så frambringar ju naturen en primal instinkt hos människan. Så gick det i alla fall till under en annan filmisk kanotfärd, till vilken det blinkas oblygt när det i en inledande scen utbringas en skål för ”den sista färden” – vilket ju är den svenska titeln på Deliverance, John Boormans svettiga mardröm från vildmarken. Den vidskeplige hade nog spottat i glaset.
Magnus Hedberg har med Från djupet av mitt hjärta svängt ihop en på många plan obehaglig sällskapsresa. Till en början leder Maddes fragmentariska berättarröst, som tycks efterapa sakrala diton i Terrence Malicks filmkatalog, till ett förmodat ofrivilligt obehag. Obehaglig är även den ansträngda dialog som tynger filmens första hälft, och som tvärtemot berättarrösten försöker vara nere med samtiden. Det pratas i ett om ”likes”, ”medieskägg” och veganmat. Den ändå duktiga ensemblen lämnas helt enkelt att paddla uppströms.
Men när naturens omfamning stramar åt börjar ofrivilligt obehag övergå i något genuint. När skådespelarna får något mer att bita i utvinner filmen en primal spänning.
Tyvärr räcker det inte till, allra helst som naturen egentligen är en oskyldig bystander. Trots att alla stigar leder djupare in i skogen – från fotots oftast stämningsfulla inramning av flora och fauna till en ambitiös tonsättning som tycks sjunga naturens lov – är det inte dess mörker utan Maddes emotionella kappsäck, till bredden fylld med valhänta tillbakablickar, som är roten till en mestadels ospännande berättelse.
