I ett litet hus någonstans i Japan bor så mycket fruktan och hat att alla som kommer i kontakt med det dör eller försvinner. Egentligen borde det vara rätt lätt att skriva den här recensionen. Trots allt är ju inte [I]Ju-On[/I] så mycket mer än ännu en [I]Ringu[/I]-klon. Här finns hela spektrat av klichéer som de senaste åren blivit total norm för hur en asiatisk skräckfilm får se ut. Barnspöken i ett läskigt hem som i [I]Dark Waters[/I]-TV-rutan à la [I]Ringu[/I] -- check. Det ovårdade tjejhåret som dödar alla som stöter på det från... tja... allihop -- check. [I]Ju-On 2[/I] kan nog till och med stoltsera med mest japanskt skräckhår i en scen. Men istället för att dissa [I]Ju-On[/I], som snart kommer i en amerikansk Sam Raimi-version med Buffy Michelle Gellar i huvudrollen, så tänker jag rekommendera att ni går och ser den. Det spelar liksom inte så stor roll att såväl historien som estetiken känns igen. Japaner är helt enkelt bättre än de flesta på att komponera stämningsfull spänning. Det finns en smärtsam bräcklighet hos de gengångare som dyker upp i de asiatiska skräckfilm som fångar en på ett helt annat sätt än dess västerländska motsvarigheter. Deras grymhet verkar snarare förutbestämd av ödet de mötte i sin egen död, än driven av någon sorts hämnd på mänskligheten. Och det [I]Ju-On[/I] har med sig till bordet är förutom en uppbruten dramaturgi en uppföljare som faktiskt klår originalet. Ni som har sett någon av uppföljarna på [I]Ringu[/I] vet att detta inte är helt lätt att åstadkomma. Man blir visserligen aldrig riktigt livrädd av [I]Ju-On[/I]-filmerna men den kyliga atmosfären är tät i det dagsljus som merparten av filmerna utspelar sig i. I ettan blir storyn lite rörig och otydlig mot slutet men skärpan i tvåan reder ut de flesta frågetecknena. [I]Ju-On[/I] kanske inte kommer gå till historien som världens originellaste eller bästa någonting alls. Men som popcornrysare är de både snygga och smarta nog att tillfredställa mig.
The Grudge
Skådespelare:
Regi:
