Flyttfåglar

Om reklamen för en film inleds med "av producenterna till" är det i regel för att man inte hade något annat namn att komma med, och det brukar vara ett dåligt tecken. Den här gången tänkte jag ändå att, hej, det rör ju sig om producenterna till en dokumentär om insekter och då är det ju inte som att aktörerna i [I]Mikrokosmos[/I] ändå kunde kvala in i den nya filmen om flyttfåglar. Strunt! Om en framgångsrik producent plötsligt börjar envisas med att regissera så ska hans vänner sitta på hans bröstkorg tills han ändrat sig. Jacques Perrin borde ha tänkt på George Lucas innan han bestämde sig för att bli både manusförfattare, regissör och berättarröst i sitt nya projekt. I Sverige visas den internationella versionen av fimen - och ja, fransmannen Perrin läste in den engelska texten också. Det är som om Roberto Benigni i ett anfall av storhetsvansinne beslöt sig för att själv översätta sina filmer. Perrin har sannolikt översatt också, eftersom vissa fraser han häver ur sig vore bisarra även utan den kraftiga brytningen. Nu undrar ni säkert om jag ska berätta något om filmen. Här: [I]Flyttfåglar[/I] visar flyttfåglar som flyttar. Man filmar dem på nära håll, också då de flyger, och det är fascinerande i ungefär tio minuter om man är svag för Discovery eller National Geographic-tv. I den elfte minuten börjar man fundera på hur de egentligen har filmat allt detta och om det inte ändå är så att vi är lurade och det är någon slags datoranimation. Det är det inte. Ingen studio med kapacitet till så vacker animation skulle någonsin släppa igenom en så här tråkig film. Till och med dinosaurieprojekten brukar ha någon form av dramatisk struktur. Efter tjugo minuter har jag bestämt mig för att jag skulle vara otroligt intresserad av att se en bakomfilm om det här projektet. Efter 21 minuter vill jag gå hem. Någonstans i sista timmen blir en skadad fågel plötsligt uppäten av skorpioner och jag blir så tacksam för att något händer att jag får tårar i ögonen. Nu börjar visst Perrin också bli orolig, för han drar fram alla dokumentärfilmares trumfkort, djuret som Gud skapade för att göra bakfylle-söndagar lite uthärdligare. Okej, inte schimpansen, tvåan - pingvinen. Men efter mitt livs längsta timme med lärksnärpor och gluttfinkar är jag oberörd av de gulliga pingvinerna och frågan är om ens en schimpans i Elviskostym på rullskridskor skulle få mig att vakna. Det finns en enda riktigt vacker scen i filmen, för övrigt. Någon slags änder flyger över ett industri-område och det är grått och oljigt och alla klarar sig inte och det är gripande och estetiskt nästan en hel minut.