När Statens medieråd satte 15-årsgräns på Suzanne Ostens nya film Flickan, mamman och demonerna höll Osten inte med, utan menade att den mörka berättelsen om en mor-och-dotter-relation präglad av mammans psykiska ohälsa snarare är riktad till 11-åringar. Vilket hon efter överklagan också fick rätt i.
Men att Osten argumenterat för filmens relevans för de som faktiskt berörs betyder inte att hon blundar för filmens skrämmande element. Efter fantastiskt lekfulla men också mystiskt illavarslande förtexter möter vi Siri (Maria Sundbom) och Ti (Esther Quigley), filmens mor och dotter, nedkrupna i Filmhusets biofåtöljer där Ti lovar biopubliken att allt kommer att gå bra. När Siri efter ett plötsligt bråk med sin kille (Ardalan Esmaili) bestämmer sig för att packa och lämna en trygg tillvaro på Åland bakom sig förstår vi lika lite som Ti. Händelserna serveras effektivt genom hennes ögon, genom barnet som inte förstår varför vuxna bråkar och bryter upp.
Osten växte själv upp med den begåvade men schizofrena filmkritikern Gerd Osten, något som sått frön till tidigare filmen Mamma såväl som till boken Flickan, mamman och soporna. Den senare ligger också till grund för Flickan, mamman och demonerna. När den konstnärliga Siri tillsammans med sin dotter Ti flyr verkligheten i en andrahandslägenhet dränks snart vintagemöblemang – som skulle få nätauktionsjunkies att kolla i kors – av allskönjans sopor och bråte, varför bokens titel gör sig påmind. Samtidigt krymper bildutsnittet till ett kvadratiskt format som stänger in flickan och mamman med demonerna, med röster och ögon som döljer sig i lägenhetens vrår, bakom köksluckor och i tavlor. Då får Ti förlita sig på sin fantasi för att hantera Siris vanföreställningar.
Osten har med ett referens- och idérikt berättande åstadkommit en slags Repulsion för barn som borde tilltala barnfamiljer liksom cineaster. Och trots att Flickan, mamman och demonerna säkert kommer ge upphov till en och annan mardröm är filmens kanske största förtjänst att den tar en yngre publik på allvar.
