Fjärilens tunga

I bland är det svårt att avgöra vilken publik en viss sorts film är avsedd för. Grekiska [I]En kos orgasm[/I] som kom härom året är en sådan, samma sak med [I]Fjärilens tunga[/I]. Lite för naiva för en vuxenpublik, lite för avancerade för en barnpublik - men inte för den skull dåliga filmer. I Fjärilens tunga möter vi pojken Moncho. Filmen utspelas i Galicien i mitten av 30-talet och Moncho lever med sin familj i en tämligen problemfri vardag. Det största äventyret är att han ska börja skolan, och att magistern lär vara en sträng typ. Nu visar sig Don Gregorio vara betydligt snällare än vad ryktet säger, och mellan den unge pojken och den gamle mannen växer det fram en vänskap som regissören José Luis Cuerda skildrar ömsint. Liksom Don Gregorio är Monchos föräldrar republikaner, men när motsättningarna mellan fascister och radikala skruvas åt ställs vänskapsband på prov - är du beredd att förråda en vän för att klara ditt eget skinn? Regissören José Luis Cuerda berättar fint om vänskap och bilderna är varmt gultonade vilket ger historien en nostalgisk lyster - en längtan tillbaka till den tid då lärare inte var synonymt med utbränd, utan beteckningen för en äldre som lär en yngre vad det är att vara människa. Sen vet jag inte vad det är med dessa gultonade filmer som skildrar småpojkar i förfluten tid, men någonstans måste det alltid smygas på älskande par, alternativt yppiga kvinnor i underkläder. Ett lår här, ett gungande bröst där, vad är det för fixering? Cuerda förmår inte heller riktigt hålla ihop berättelsen, några trådar blir hängande lösa och vissa vändningar blir lite obegripliga - men på det stora hela är det känsligt gjort och slutscenen tillhör det mest obehagliga man kan se på bio just nu.