Dunkirk

Calle Wahlström 12:44 19 Jul 2017

Calle Wahlström har sett Christopher Nolans andra världskrigsdrama Dunkirk, ett mestadels imponerande bländverk av blod, svett och tårar som dessutom visas i det tills nyligen pensionerade formatet 70 mm – i varje fall om du bor i någon av landets tre största städer.

SF Bio gör i år en nysatsning på film, på mediets materiella bas vill säga. De flesta vet säkert att det sen flera år inte längre är 35mm-rullar som spinner i biografernas projektorer. Istället är det på digital väg duken nås av filmens flimmer. Men redan innan den gjort det har filmrullar blivit alltmer av en ovanlighet. Idag projiceras inte bara film digitalt, den är i allt större utsträckning också filmad så. Därför var det lite av en big deal när SF julen 2015 beslöt visa Quentin Tarantinos The Hateful Eight i det spektakulära formatet Ultra Panavision 70. Då hade SF inte visat en 70mm-kopia sedan Drömmarnas horisont 1992.

Någon som fick blodad tand i och med The Hateful Eight var SF Bios programchef Sture Johansson och i år har man med hjälp av gamla maskinister rustat upp 70mm-projektorer på Stockholms Rigoletto, Göteborgs Bergakungen och Malmös Royal. Innan pressvisningen av Christopher Nolans stjärnspäckade andra världskrigsdrama Dunkirk gör en entusiasmerad Johansson en jämförelse med vinylskivans uppsving på senare år.

Det är en något sökt jämförelse med tanke på att det rör sig om ett begränsat antal biografer (givetvis belägna i landets tre största städer) som kommer ha möjlighet att visa Dunkirk och ett lika begränsat antal andra filmer på de nyrenoverade projektorerna (näst på tur står Kenneth Branaghs nytappning på Mordet på Orientexpressen). För att inte tala om vilket begränsat antal filmskapare som har möjlighet att jobba med formatet sett emot den kommersiella och kvalitativa spridningen på den musik som idag pressas på vinyl.

Men klart är att projektionen skänker Hoyte Van Hoytemas redan klanderfria foto ett analogt lyster som idag är få filmer förunnat. Det är helt enkelt film. Bara det är anledning nog att jubla. Och Dunkirk är framförallt en visuell upplevelse. En maffig ljudläggning gör förstås sitt, men att malande låga register får hela biografen att skallra och ibland dränker Hans Zimmers naggande tonsättning framstår som effektsökeri i jämförelse med Hoytemas på en gång storslagna och rena bildkompositioner.

Med uppbruten kronologi och sentimentalt handlag redogör filmen för hur kring 330 000 brittiska soldater evakuerades från Dunkerques stränder våren 1940, till stor del med hjälp av civila fiske- och fritidsbåtar.

Det är en å ena sidan stjärnspäckad historia ibland så patriotisk att man nästan kunnat tro att kriget aldrig tagit slut, men också en krigsskildring som vet att fokusera på en fasa utan ansikte, nästan utan avsändare. Istället för att framhäva groteska karikatyrer av fienden eller förmildra den stridande tyskens omständigheter (vi ser knappt ansiktet på någon tysk soldat) förlitar sig Nolan på kulorna som viner på stranden och i luften, torpederade skrov som obönhörligt tar in vatten och bombmattor som urskillningslöst faller över de strandsatta soldaterna. Bland dessa finns hjältar, som Kenneth Branaghs stoiska flottofficer och Tom Hardys flygaress, men också vanliga soldater av kött och blod, som Cillian Murphys chockskadade ynkrygg. Men stjäl showen gör Mark Rylance i rollen som en av de många civila att komma till soldaternas undsättning.

Filmens styrka och problem är att dessa karaktärer inte kan mäta sig med filmens samlade intryck. Det är sannolikt inte heller meningen, varför karaktärerna blir något kantiga representanter för alla de som evakuerades eller deltog i evakueringen. Samtidigt är de utmärkt gestaltade av en skådespelargrädda som kräver uppmärksamhet. Det är en tendens som tangerar krigsfilmer av den gamla skolan, som exempelvis En bro för mycket, något Nolan sannolikt kämpat för att undvika.

Men sett emot just filmens samlade intryck blir de flesta invändningarna bara brasklappar, och under filmens speltid lämnas litet andrum för dessa. För vad man än tycker om substansen i Nolans filmer vet han tillräckligt om filmiskt hantverk för att i alla fall på ytan trollbinda en publik. I det avseendet är Dunkirk ett bländverk av blod, svett och tårar krönt av ett tills nyligen pensionerat filmformat – i alla fall för de med närhet till Rigoletto, Bergakungen eller Royal.

Genre: 
Skådespelare: 
Nyckelord: 
Manus: 
Regi: 
3 Visa kommentarer (3)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Spider-Man: Homecoming

Som om John Hughes hade gjort en superhjälte-film. Äntligen är Spindelmannen hemma i lekstugan Marvel Cinematic Universe och det är riktigt kul!