Engelsmannen Ridley Scott har med filmer som Alien, Blade runner och Thelma & Louise skrivit in sig i filmhistorien för sitt suggestiva bildspråk och fängslande berättelser. Emellanåt har han gjort en och annan halvmesyr, och dessvärre hamnar Den vita stormen i den kategorin. En viss osäkerhet över manusets styrka verkar få till följd att Scott väljer att bli övertydlig -- i den nya filmen blinkar budskapet i starka neonfärger. Och budskapet, att unga pojkar behöver ordning och regler för att växa upp till karaktärsfasta män, ligger i tiden. Allra mest behöver de en stark, auktoritär förebild att se upp till. I detta fallet den hårda men rättvisa kapten Sheldon, ypperligt spelad av Jeff Bridges som är minst lika bra som fadersfigur som sexsymbol. Året är1960 och på skeppet Albatross har internatskolan Ocean Academy samlat 13 unga hårfagra pojkar för ett års undervisning och segling till Karibiska havet. Ombord på båten blir varje motgång en lektion i livets hårda skola, utan disciplin och ordning går alla under. Hela filmen blir till slut en hyllning till den kollektiva gemenskapen, till den unge mannen som erövrar sin plats i världen.I vackra Cinemascope-tagningar fångar Ridley Scott ett kulissartat 60-tal och kapten Sheldons orädda siluett avtecknar sig stolt mot ett väldigt, ibland hotande, hav. Utan att egentligen bli berörd engageras man i den enkla handlingen, och i filmens avslutande rättegångsscen rinner tårarna motvilligt nerför mina kinder. Det är så vackert. De har blivit vuxna män. De ställer upp för varandra. Varje man måste lära sig att dela bördan. På den tiden fick minsann en man vara en riktig man.Unga pojkars adolescens behöver inte skildras så högtravande och pretentiöst som i Den vita stormen. Ett bra exempel på motsatsen är den till temat snarlika Döda poeters sällskap. Knepet är att berätta en historia som känns tidlös, allmängiltig och låter biopubliken själva läsa in budskapet.
White Squall
Skådespelare:
Regi:
