Tre bra skådespelare, en bra historia, en spännande titel och en fantasifull regissör. Och ingenting händer.Jo, gesterna blir till slut så yviga att de slår över i rena farsen. Melodramen riskerar att bli till ett praktfullt pekoral.
Den spanska filmskolan har inte mycket till övers för det så kallade finliret. Känslostormarna bryter ut på alla håll och kanter. De psykologiska undertonerna blommar ut i övergödda symfonier.Man blir hemskt trött.I Den döda modern får vi inledningsvis bevittna en iskall avrättning. Den på bar gärning avslöjade inbrottstjuven Ismael visar ingen pardon för sitt kvinnliga offer. Det lilla barnet, som blir vittne, skonas dock av bödeln. Många år senare skall ödet åter föra dem samman, åtminstone är det den patologiskt brutale Ismaels bestämda uppfattning. Han tycker sig känna igen den unga kvinnans genomträngande, brinnande, anklagande blick. Med hjälp av sin kvinnliga medbrottsling och älskarinna Maite kidnappar han den mentalt svårt handikappade kvinnan i syfte att a) ta hennes liv b) kassera in lösensumma.
Av detta blir det ingetdera; istället vidtar ett triangeldrama, med starka sexuella undertexter. Trion blir så småningom en kvartett, när den unga kvinnans vårdare kommer dem på spåret.Problemet är som sagt till en början inte skådespeleriet; här finns mycket gott att säga om aktörerna, förutom det påtvingade överspelet.
Regissören Juanma Bajo Ulloa hittar bild- och scenlösningar som stundtals är mycket roande i sin svarta humor.Däremot är trovärdigheten 45 minuter in i filmen som bortblåst. När historien och skådespeleriet allt mer kräver kammarspel förvandlas istället Den döda modern alltmer till ett manierat operaspektakel:- Nuuu sååå dööör jaaag!- Jaaa deeet gööör duuu!- Seee jaaag blöööder!- Ääär fiiilmen sluuut snaaart? 1993 vann filmen kritikerpriset på Stockholms filmfestival.
La Madre muerta
Skådespelare:
Regi:
