Kjell Bergqvists trumpne begravningsentrepenör Yngve har sina två nykomna sommarbarn i bilen och kör över ett gupp på den lilla grusvägen utanför 50-talets Molkom. Bilen hoppar till, han bromsar, backar, och gör om hela proceduren. Det är inte för hans skull, betonar han, han tycker inte alls att det är roligt när det kittlar i magen, utan enbart för barnens fromma. "Passa på att ha roligt nu barn, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång", passar han på att tillägga.
Jo, jag vet, scenen har redan nötts till dödagar i trailers, reklam och filmprogram men det finns också en anledning till det. Delvis självklart att den är fyndig men även för att den är symptomatiskt och tongivande för denna malmroska återkomst till biografen. Yngve är, som invånare i ett litet och inskränkt jante-samhälle, en man som inte tillåter sig några utsvävningar, som desperat försöker leva upp till bilden av en rekorderlig och hedervärd man. Och som framförallt avsäger sig allt vad heta känslor heter. Men detta självklart bara på ytan, därunder kokar det. Antar vi. Och tror på. Malmros har nämligen haft den goda känslan att tona ner en Berqvist som ofta annars används som absurd och yvig bifigur. Här får han chansen att göra en riktig människa, med intakta om än lite rostiga känselspröt.
Han är en god skådespelare, utan tvekan, och han har givit oss många skratt, men om sanningen ska fram hade jag inte väntat mig att han också skulle kunna få mina ögon att vätas - och omständigheten att serveras en svensk film som utspelar sig på 50-talet utan att samtidigt behöva skåda Lena Endre, Rolf Lassgård eller Helena Bergström är bara det en ren ynnest.
Malmros har överhuvudtaget valt sina medarbetare väl, från birollsfigurer till rekvisitör. Men även om detta utan tvekan kan betecknas som en lagseger är det framförallt ett faktum som smeker mig medhårs: Malmros har lagt undan den formmässiga trollerilådan. Här berättar han istället sin och manuskollegan Vasas förhållandevis enkla historia, om mentala tvångströjor och dito uppbrott, från A till Ö utan inblandning av himlen eller silvermän.
Bakom tidigare filmers och TV-seriers braskande utanpåverk (som i början dock hade sin charm) har jag kunnat skönja en berättare full av avskalad medkänsla och goda intentioner. I och med [I]Den bästa sommaren[/I] är det tacknämligt nog den sistnämnda som regerar. Ibland mår en cigarr helt enkelt bäst av att få vara bara just en cigarr.Skådespelare:
Regi:
