Min son, han börjar ettan i höst, är på det klara med att han har en ovanligt barnslig mamma. Hon vet att uppskatta en smäktande, förutsägbar Hollywoodproducerad film för småglin.
Men, när man bott i Los Angeles, då är det basket som gäller, och trots att vi håller på Lakers får man ha äkta kärlek till tatuerade och flätade gangsterdribblaren Allen Iverson (spelar i Philadelphia 76ers) och han är med i den här rullen, om än inte mer än en minut, tillsammans med en hel rad andra NBA-proffs. Ah! Vilken helhetsupplevelse! Den ömma modern trånar och gråter, ättelägget viftar med armarna och drömmer om sin frånvarande fader - som ni vet handlar alla amerikanska ungdomsfilmer om längtan efter den frånvarande fadern - samt en framtida penningstinn basketkarriär (cirkeln är sluten, moderskapet har pensionen säkrad).
Det hela handlar om barnhemsinternerade Calvin, spelad av idag 16-årige rapstjärnan Lil'Bow Wow, som får tag på ett par Nikes (produktplaceringen är det enda i filmen som är mer ogenerad än sentimentaliteten) som tillhört bollegenden Michael "Air" Jordan. Med de magiska pjucken på blir Calvin så sensationell att han får lira i direktsändning med de längsta grabbarna i LA Knights (ett illa maskerat Lakers). Men det enda Calvin egentligen drömmer om är att bli adopterad av en Fresh Prince i Bel Air-familj.
Japp. Det är smörfyllt, sirapsdränkt, gräddspritsat och skamlöst pjollrigt ända över gränsen - och precis därför blir man inte irriterad. Det fungerar för filmen är just vad den utger sig för att vara. Levererat i ett välgjort presentpaket för alla som tycker det är hemskt skönt att ibland gå genom vidöppna dörrar, och har rusat till MTV varje gång det är snygga Reebokreklamen med Iverson och Yonkers finaste (rappare) Jadakiss.
Like Mike
Skådespelare:
Regi:
