Dåligt sällskap

[I]Dåligt sällskap[/I] börjar lite som [I]Fucking Åmål[/I] fast på franska. Delphine är femton år och uttråkad, hennes familj är välbärgad och livet utan överraskningar. Enter: klassens nya vilda tjej. Olivia har rastaflätor, ligger med killar och navigerar sig som en gänglig brådmogen femtonåring gör. För stora fötter, inga erfarenheter. Man snubblar. Tillsammans upptäcker de klubblivet, vänskapen öppnar nya dörrar och när Delphine träffar den några år äldre Laurent är lyckan total. Regissören Jean-Pierre Améris skildrar med säker känsla flera av livets mer pinsamma skeenden. Det där träiga smacket när man precis träffat någon och ska kyssas första gången. Det där pinsamma när man är bjuden på nyårsfest bland [I]äldre[/I] och man klätt upp sig så mycket att man ser ut som sin mamma. Så långt gott och väl. Men precis när man börjar snegla på klockan och undra ifall hela filmen bara ska vara en ångestresa tillbaka till tonåren, eller om det ska hända något mer -- så tar filmen en märklig vändning. Från tonårsfilm till obegripligt drama. För att få råd med en resa till Jamaica bestämmer sig Laurent och hans kompis att deras flickvänner ska tjäna ihop pengarna. Laurent går från att vara -- förvisso egomanisk -- badboy till fullfjädrat psyko på nolltid och Delphines plötsliga personlighetsklyvning är lika otrolig den. Regissören säger sig vilja diskutera frågor som rör unga människor på allvar, och det lyckas han inte med. Utan fördjupning stannar handlingen vid att vara en slags emotionell porr eller känslomässig freakshow. Brotten dessa unga killar begår mot flickorna är fruktansvärda, men slarvas över. Spridda meningar som "Jag gör vad som helst för dig", är heller inte tillräckligt för att motivera tjejernas agerande. Ännu konstigare blir det när den rimligen svårt sargade Delphine går på i ullstrumporna som inget hänt, får lite stryk av pappa och lämnas åt sitt öde i ett alphus. Var är skolkuratorn? Hem och skola? BRIS? Men det kanske är ett fyrkantigt svenskt sätt att se saken.