Det första som händer i [I]Dag och natt[/I] är att huvudpersonen Thomas Ekman döms till döden av berättarrösten. Det vi får se är de tio timmar som föregår hans död. Vi möter en man som i framsätet av en stadsjeep gör bokslut över sitt liv. Genom möten med tio personer målas hans historia upp framför oss. Smärtsamma intima konversationer med älskarinnan, frun, sonen får vi veta varför Thomas bestämt sig för att han inte orkar göra allting bra igen. Mestadels är det de andra som pratar. Thomas själv öppnar sig hellre för den unga horan än för de som betyder något för honom. Till dem vill han bara ta farväl.
[I]Dag och Natt[/I] är bitvis skitjobbig att genomlida. Med undantag av ängelns, spelad av Hasse Alfredson, underbara bajsmonolog, är dialogen rakt igenom nattsvart och hopplös.
Att vi aldrig lämnar framsätet av bilen lämnar en närgången och intensiv känsla.
Skådespeleriet är ypperligt och Simon Staho lyckas med konststycket att plocka ned Dramaten-allstars från sina piedestaler och göra dem till vanligt folk. Huvudrollen som Thomas känns skräddarsydd för Mikael Persbrandt. Vem annars kan leverera repliker som: "Jag har trampat många kvinnor i ansiktet och de har alla bett om det själv"?
Ångesten är nästan i [I]21 gram[/I]-klass. Det känns liksom mer på riktigt än vad svenska filmer någonsin gör. Och där besläktade Detaljer kunde kännas lite teater är det här väldigt mycket film rakt igenom. Orkar du bara med att bli förföljd av ett svart regnmoln av Lidingö-depression när du lämnar biografen så är det alla gånger värt att gå och se [I]Dag och natt[/I]. Om inte annat för att se filmen som kommer att plocka alla guldbaggar.
Dag och natt
Skådespelare:
Regi:
