Där havet slutar

"Mommy tearest" har någon vitsig person kallat Michelle Pfeiffer-fordonet Där havet slutar. En inte helt oäven beskrivning av detta tårfyllda drama om hur treårige Ben kidnappas från sin familj, för att nio år senare, när familjen just börjat hämta sig från sorgen, knacka på familjens dörr. Om branschen fortfarande minns den här filmen när det blir dags för nästa års Oscarnomineringar, är det nog inte alltför vågat att gissa att Michelle Pfeiffers namn kan finnas bland de aktuella. Rollen som mamma Beth Cappadora är av det slag som Hollywood älskar, med gott om tillfällen att spela upp hela känsloregistret - även om tonvikten vilar tungt på den gråtmilda, småhysteriska sidan av skalan. Så som det ska vara i stora kvinnoroller. Tänk Meryl Streep i [I]Kramer vs Kramer[/I] eller Shirley MacLaine/Debra Winger i [I]Ömhetsbevis[/I]. Och Pfeiffer förvaltar, med återhållen energi och nervig närvaro, rollen väl. Men, som sagt: Om branschen fortfarande minns. Jag skulle inte sätta mitt huvud på det. Där havet slutar har visserligen något som fångar - fram till slutscenerna berättar den sin sentimentsspäckade historia rakt och engagerat utan att hemfalla åt onödigt enkla lösningar. Regissören Ulu Grosbard, som gjorde den ojämna men starka [I]Georgia[/I] för något år sedan, är känd som en skicklig personinstruktör. Och skådespelarna gör med något undantag bra ifrån sig, utöver Pfeiffer står nykomligen Jonathan Jackson ut lite extra i rollen som äldste sonen Vincent. Men filmen har också klara problem; det helt överskuggande är att den saknar visuell fantasi. Grosbard är uppenbart helt ointresserad av att utnyttja de möjligheter att berätta i bilder som det stora formatet bjuder. Resultatet blir att filmen, trots stjärnskådespelare och hög budget, känns som en snabbproducerad TV-film. Man kan även fundera över vissa andra val som regissören har gjort, som att helt ignorera Bens nya pappa Georges känslor då det barn som under nio år varit hans plötsligt "stjäls" tillbaka av Bens biologiska familj. Eller, inte minst, att välja ett så hopplöst patetiskt och illa underbyggt slut.