Boogeyman

Den amerikanska Boogeyman-karaktären kan verka lite barnslig, men sådana protester får alla som i sin barndom var rädda för en stor potatis hålla för sig själva. Alla kulturer tycks ha sina obegripliga barnmonster. I Norge gråter folk av fasa när de tänker på Karius och Baktus. Själv förväntar jag mig i hemlighet fortfarande att mumien Rascar Capac ur Tintins äventyr ska hoppa fram ur mörka dörröppningar. Så filmmonstret kanske är larvigt, men idén har universell potential. Saker som skrämmer oss som barn är lite läskiga för evigt. Om du nu drabbas av en lätt deja vu är det fjolårsrullen [I]Darkness Falls[/I] som spökar. Den handlade också om en kille som knappt överlevt sitt barnkammarmonster, uppfostrats på mentalsjukhus och nu försöker samla vanliga vuxenpoäng trots neuroserna. Kyle i [I]Darkness Falls[/I] hade visst en lägenhet där det aldrig är mörkt; Tim i Boogeyman har en lägenhet helt utan skåp och garderober. Naturligtvis händer det nåt på hemorten som tvingar antihjälten att återvända. Naturligtvis visar det sig att gubben i garderoben finns på riktigt. Men Tim har förstås alltid fått höra att monsterrädslorna bara var hans sätt att hantera att han blivit övergiven av sin pappa. Och det är nånstans där i psykoanalytikerns drömlandskap -- Lucy "Xena" Lawless spelar Tims mamma -- som filmen börjar fungera. Manuset låtsas inte ens leverera några ockulta förklaringar. Inga gamla tidningsklipp om häxprocesser eller oförklarliga olyckor i byn dyker upp. Det är bra eftersom odefinierade fasor alltid är läskigare än kackigt skrivna demoner. Det är också bra eftersom publiken tvingas fundera över huruvida det kanske ändå bara är Tim som är riktigt, obehagligt galen. I princip tycker jag filmer ska bygga på fler idéer än en och de får gärna vara nya också. Men tar man sitt enda uppslag och presenterar det så här effektivt så kan det bli en okej bruksskräckis ändå.