Bolshoi Babylon

Calle Wahlström 09:00 12 May 2016

I Bolshoi Babylon paras den prestigefyllda Bolsjojteatern ihop med Kalasjnikov som ett av Rysslands starkaste varumärken – men med skillnaden att den ryska nationalscenen för opera och balett visat sig mer beständig än automatkarbinen. Här beskrivs Bolsjojteatern inte bara som balettens konstnärliga zenit, utan också som den ryska nationens själ, och om någon kan kasta syra i ansiktet på dess konstnärliga ledare är något på tok med hela nationen. 

Det är inte konstigt att dokumentärfilmaren Nick Read och journalisten Mark Franchetti valt just den episoden som utgångspunkt för sin film om det anrika balettkompaniet. Syraattacken på Sergi Filin, som var Bolsjojteaterns konstnärliga ledare 2011-2016, får ju ändå räknas till balettvärldens största skandaler. I sviterna som följde gick ridån upp för ett korrumperat mikrokosmos med nervtrådar som löpte hela vägen till Kreml.

Man har intervjuat en rad personligheter från den ryska balettvärlden, från Filin själv till teaterns styrelseledamöter, koreograf, dansare och den nuvarande teaterchefen Vladimir Urin. Många av intervjuerna präglas av en kittlande förljugenhet och kylig rivalitet. Det är minst sagt snårigt. Det kunde också ha varit spännande, men det är en repetitiv kavalkad av talking heads som snabbt blir till statiskt bakgrundsbrus. 

Men emellanåt påminner oss bildmaterial från olika uppsättningar om den oerhörda kontrasten mellan Bolsjojteaterns konstnärliga yttre och babyloniska inre. Det är ju ändå en både intressant och snaskig historia där idén om att Bolsjojteatern är en synekdoke, eller symbol, för hela Ryssland onekligen har sina poänger. Trist bara att det inte blev en mer dynamisk film.

Genre: 
Regi: 

Fler filmrecensioner