Blair Witch 2

Så var den här. Uppföljaren till den sanslöst överskattade lågbudgetrysaren [I]Blair Witch Project[/I] -- en film som till en stor del lanserades via rykten och internet och som blev smått kultförklarad redan innan den hade premiär. [I]Blair Witch 2[/I] använder sig inte av dokumentär stil eller manér som skakig kamera för att försöka framkalla lite autenticitet och nyskapande rys i den ofta annars väldigt urvattnade skräckgenren. Däremot spelar den lite med samma kort och tar vid där fenomenet och den verkliga hysterin kring filmen [I]Blair Witch Project[/I] slutade. I [I]Blair Witch 2[/I] återvänder vi till den lilla orten Burkittsville som är som förbytt efter det att filmen om de försvunna filmarna dragit fram över världens biografer. Filmfans och nyfikna vallfärdar från Kina och Tyskland till den lilla hålan för att få en skymt av inspelningsplatserna, och "spin off"-produkter som trädkvistar, mull och stenar har blivit till en stor industri. En av de som ser till att tjäna pengar på spektaklet är Jeff, en ung lurifax som inte bara gräver upp jord utanför sitt eget hus och säljer det som stoff från ställen där ondskans makter har dragit fram utan också leder en guidad tur, "Häxjakten". På den tar han med sig ett antal ungdomar på vandring i de mytomspunna områdena - gothrockande och synska Kim, häxfantasten Erica och det unga paret Tristen och Stephen. Just denna ödesdigra natt har de valt ett extra utsatt och hypat ställe att slå upp sina tält - huset där det sagts att man återfann videofilmerna som blev filmen [I]Blair Witch Project[/I]. Någonstans går det fel ganska så snabbt. Bara filmens upplägg känns en aning krystat, distanslöst och faktiskt humorbefriat. Men kanske är det ändå de självhögtidliga och så utstuderat utmejslade karaktärerna som gör att man inte kan ta några som helst kalla kårar på allvar. Vi pratar inte om några kärleksfulla klichéer som i [I]Scream[/I] eller [I]Scream 2[/I], utan om pappfigurer designade för att vara hippa och exotiska. Människor med yta och attityd, men aldrig genomtänkta eller charmiga. Och sakernas tillstånd blir inte bättre av att filmen överbelastas med dramatiska sekvenser i smått psykotisk tappning, scener som liksom bara ploppar upp lite då och då i karaktärernas medvetande: billiga blixtar av knivar som vrids runt i magar, döda, hålögda barn som kvider och blod som flödar. Enkla knep för att ge skenet av åtminstone lite fyllighet och substans i en uppföljare som annars skulle ha självdött av bristen på ideér