Bergens fånge

Filmdistributören Sandrews skall ha en eloge för sin satsning på denna säkerligen svårsålda rysk-kazakstanska film som nyligen visades och rönte stor uppmärksamhet vid Göteborg Film Festival. Det är en film med, som det heter, stora humanistiska värden, men det är framförallt en samtidsskildring från en del av världen vi endast känner genom korta, fasansfulla, nyhetsbilder, från ett krig som vi säger oss inte begripa.Regissören Sergej Bodrov ber oss enträget om en och en halv timmes uppmärksamhet, och det är definitivt värt mödan. Bodrov inser att förståelsen ligger i både politik och människa, både tragedi och komedi. Inga predikningar, bara ett stillsamt berättande. Två ryska soldater tillfångatas efter en strid med tjetjenska rebeller, den ene ung, oerfaren, oskuldsfull, den andre äldre, luttrad och fri från illusioner. Mannen som slår dem i bojor i sitt uthus i den lilla bergsbyn har sett sin egen son hamna i rysk fångenskap och nu väntar han på ett lägligt tillfälle för en utväxling.Han tvingar de bägge soldaterna att skriva brev till sina mödrar. De skall komma till Tjetjenien och vara mellanhand mellan bonden och den ryske kommendanten i området.Under tiden utvecklas relationerna mellan de bägge ryssarna och deras fångvaktare; ett alldeles särskilt förhållande växer fram emellan familjens unga flicka och den unge soldaten.Här finns en betydande nerv och spänning, men också en vardaglig ton, under ett vardagligt arbete, som lugnt och sakligt berättar om hur livet måste vidare, oavsett hur kriget böljar fram och tillbaka i dalarna och på bergssluttningarna.Sergej Bodrov lyckas härigenom sätta fingret både på kriget i allmänhet och detta krig i synnerhet. Människorna som offras, som alltid kommer i kläm emellan de krigförandes intressen. Bönder som bara har ett enda mål: Att i lugn och ro få fortsätta att odla sin mark, försörja sina familjer och glädjas åt ett nyfött barn, ett bröllop, en god skörd och grannarnas vänskap.Det är en grym historia, men alldeles nödvändig att ta del av.