Kameran skakar. Det korsklipps mellan dels ett antal killar som uppenbarligen är på hetsig flykt i en bil, dels dramatiken på en brottsplats- en entré till ett disco eller en krog där några unga personer blivit beskjutna. Undan för undan rullas bakgrunden till dramat upp. Vi möter Manuel, Lena och Kalle som växer upp i samma Stockholmsförort under 70-talet. De bakar sandkakor i samma låda, blir inkallade på krismöte med läraren i högstadiet och hinner börja med olika former av småkriminell verksamhet innan gänget så småningom splittras och de alla går skilda vägar - Lena bestämmer sig för att flytta, Kalle börjar hänga med skinheads och Manuel gör karriär i brottsvärlden. Men i våldsamheterna som inleder filmen korsas deras vägar igen.
Upplägget i Luis R Veras [I]Bastarderna i paradiset[/I] - med undertiteln "en film om oss i det andra Sverige" - bjuder inte direkt på några överraskningar. Det är först i intima och personliga scener, som de mellan Manuel och hans pappa, som det verkligen hettar till och jag känner att Luis R Vera har eninsyn, en djup förståelse och angelägna infallsvinklar i den samhällskritik som han försöker formulera. För när Manuels far - en chilensk politiskflykting - desperat och förbannad skriker till sin förvirrade och onåbara son: "Kom nu inte till mig och säg att du har några identitetsproblem" faller andra scener i filmen - om frustration hos socialen och på arbetsförmedlingen - platt till marken. Tyvärr, får man väl tillägga, men det är alltid intressantare och mer slagkraftigt att komma nära mikrokosmos än att vidöppna dörrar slås in och självklara faktum utmålas som nya upptäckter.
Filmen saknar också ett rent dramaturgiskt fokus som gör att texten och dialogen - och därmed också karaktärerna - ofta får ta på sig rollen som sanningssägare. Ett slags retorisk socialpedagogik som åtminstone inte har någon verkan i mina öron och ögon.
Skådespelare:
Regi:
