Badhuset

[I]Badhuset[/I] har både kritikerhyllningar och ett och annat filmpris på sin meritlista. Inte så konstigt eftersom det är lätt att charmas av de gamla, lätt senila gubbarna som befolkar det slitna badhus i Beijing där filmen utspelas. Här sitter männen och badar, spelar spel, sover och ordnar slagsmålsturneringar mellan sina syrsor. Till det melodiska smattret från massagen lyssnar de på radio, får naglarna fixade eller tvättar sina kläder. Den brokiga samlingen badgäster servas av den nästan religiöst lycklige badhusägaren Liu och hans utvecklingsstörde son Er Ming. En dag kommer Lius andre son, Da Ming, hem till badhuset i tron att pappan dött. En missuppfattning, men ingen av de inblandade verkar särskilt glada över att dödsbudet förvandlats till en trevlig familjeåterträff. Den spända relationen mellan Ming och Liu fortsätter under de dagar som sonen tillbringar i barndomshemmet - och relationen blir inte bättre av i den här miljön extremt symboliska handlingar, som när Ming väljer att duscha i stället för att bada. Snart kommer det fram att badhuset är hotat, då myndigheterna bestämt sig för att riva hela kvarteret där badhuset ligger, för att i stället bygga ett nytt modernt köpcentrum. Gammalt står mot nytt, och dagarna är räknade för den sociala oas som badhuset varit. Yang Zhang blandar mysticism, traditioner och badkultur i den här blandningen av idyll och familjedrama. Resultatet blir en ganska märklig kombination av stilar - i långsamma och replikfattiga scener ges det väldigt få ledtrådar till den laddade och spända relationen mellan Da Ming och hans far, samtidigt som filmens komiska inslag närmar sig övertydlig bondkomik. En handfull scener lägger sig trots allt på minnet. Grannskapskommitténs kulturella fest, till exempel. Och några av de gamla tragikomiska stötarna i badhusets kundkrets. Men det räcker inte med den exotiska charmen, Yang Zhangs film är lite oförlöst, långsam och på sina ställen för smörigt sentimental för att göra något bestående intryck.