Anatomi

min Det är inte särskilt vanligt med tyska premiärer på de svenska biograferna. Att den tyskproducerade Anatomi går upp här beror faktiskt på amerikansk kulturimperialism. Det är nämligen amerikanska (om än Sony-ägda) filmstudion Columbias nystartade tyska gren som står bakom produktionen av Anatomi. Och tack vare Columbias utbyggda distribution får nu filmen premiär i Sverige. Anatomi är en skräckfilm i obducentmiljö. Filmens huvudperson är en ung lovande studentska som ska gå en sommarkurs i Heidelberg. Under vistelsen inträffar dock fler och fler mystiska saker och snart är hon en hemlig organisation på spåren - en organisation som bland annat har verksamhet på obduktionsborden nattetid. Och inte alltid med döda kroppar. Precis som flygrädda inte skulle gå och se flygkrashfilmen "Final Destination" så är Anatomi definitivt inget för dig som inte tål operationsbilder på TV, eller lider av sjukhusskräck. Anatomi bjuder nämligen friskt på tämligen kliniska specialeffekter. Och även om det inom skräckfilmsgenren många gånger handlar om att förlägga historien till en miljö, eller kring objekt som i sig är starkt laddade så är jag inte helt övertygad om det lyckade i att göra en obduktionssal till den centrala platsen i en skräckfilm. Verklighetstrogna lik - utan huvuden, uppskurna och med blottade inälvor och med lätt missfärgad hy - väcker en helt annan sorts obehag än en vanlig slasher-film. Anatomi är helt enkelt, i vissa avsnitt, för formalindoftande obehaglig för att vara underhållande. Eller är det kanske fråga om kulturella skillnader? Anatomi är visserligen producerad av ett amerikanskt bolag, med ett typiskt hittigt soundtrack och med fotomodellssöta skådespelare. Det tyska skiner snarare igenom i frikostigheten med makabra detaljer, grova skämt och sexuell frispråkighet. Och, milt bedömt, förlorar man lika mycket som man vinner på det. Andra detaljer är däremot fantastiska, scenografierna och inredningarna som är stora ödsliga i metall och betong, och den hemska easy listening-musik som spelas i obuktionssalen under arbetet. Efter en minst sagt ojämn film så är de avslutande 15 - 20 minuterna strålande. Dels för de mest välgjorda jakt- och skräckfilmsscenerna, dels för att det är här som man gör de slutliga parallellerna mellan skolans hemliga sällskap och nazitiden. Och filmens sista scen, ett enkelt samtal mellan två av eleverna, oroar ganska länge i bakhuvudet. Den är i mitt tycke den mest obehagliga och oroväckande i hela filmen, trots avsaknaden av likdelar och andra specialeffekter. Så enkelt kan det vara att göra intelligent skräckfi´lm.