Amour

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 15:47 10 Dec 2012

Haneke är någon man måste säga har riktigt gott självförtroende.
Han ba: Jag skippar unga. Hmm, jag gör en film och skippar unga, sexiga människor. Jag skippar bilar.
Hmm. Jag har med världens bästa skådis, Isabelle Huppert - jag ger henne en biroll. Jag ska ändå vinna Cannes, hoho, för det gör jag ALLTID. Och så gör han det?

Men det är också för han är bra. Haneke är motsatsen till vad svensk storfilm är, Dramatens alla gester och mimspråk som ska in i en, liten, liten lins. Det går aldrig. Den där basrösterna, pauseringarna och flämtandet kombinerat med uppspärrande ögon. Vad har det i film att göra? Film är endast ett: blick. Räcker så. Bo Widerberg och Ingmar Bergman vänder sig synkroniserat i sina gravar i takt med att en ny Beckfilm skjuts digitalt. Hanekes är det där inverterat. Han är de små gesternas mästare. Tonläget är alltid dämpat. En person säger något och resten av kommunikationen är ljus och rum och stämning. Men jag kommer säga nåt, som inte Cannesjuryn håller med mig om. Den är alltså lite lång. Det handlar om ett par som psykar ut av bara helvete. Ett äldre par som byggt en värld ihop. Det är kontraktet att världen består av dem. När så den andra beger sig iväg på sjukdom krisar det. Men det krisar så lågintensivt att det hela känns som ett test på ADHD. Klarar du den här, så har du inte det. Jag vet inte, kanske är filmen ett motstånd till twitters 140 tecken som berättelse om samtiden.

Jag håller med Haneke om att det inte går att säga något viktigt, nåt smärtsamt på 140 tecken. Men jag hade förstått det även om filmen klippts bort en halvtimme. De här två gamlingarna är inne i en lägenhet och det finns framåtrörelse, han är ju geni, men det kräver oerhört mycket av tittaren. Man måste ge så mycket själv att efteråt känns det som man vart på meditationsläger med tema moral. Hanekes grej är att nyansera ondska, få den att ligga nära godhet. Det är en bra film. Inåtvänd, men bra. Den finns i en kammare. I rummet. I borgerligheten. Men just nu. Jag vet inte. Den ligger inte så rätt i tiden. Man kan inte recensera en film som inte finns, men så här: jag längtar efter den Hanekefilm som, likt Dolt Hot, eller Vita Bandet, tar upp etnicitet och klass. Det blir mer angeläget. Men det här är en vacker studie i brott. Såklart bäst i sin genre.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner

Warcraft: The Beginning

Senast jag besökte världen Azeroth hade jag lånat det tvådimensionella strategispelet Warcraft II: Tides of Darkness. Sedan dess har 3D blivit norm, cd-romskivor lagts på hyllan och utvecklarna Blizzard Entertainment börjat förse lagligt knark till folket i form av onlinerollspelet World of Warcraft. Franchisens ofrånkomliga filmatisering sker oväntat nog i regi av Duncan Jones, denne son till David Bowie som blev egensinnig science fiction-visionär på eget håll med indiedebuten Moon.

Sophelikoptern

Kortfilmsgeniet Jonas Selberg Augustsén spelfilmsdebuterar i långt format med en politiskt slagkraftig roadmovie på romani.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!