Den holländske regissören och tidigare rockfotografen Anton Corbijn följer upp Control och The American med en filmatisering av spänningsförfattaren John le Carré, men det rör sig knappast om en ny Tinker Tailor Soldier Spy. Istället för Tomas Alfredsons välstrukturerade påskäggsrunda genom kalla kriget får vi ta till del av samtida oro i ett trist och fult Hamburg, där den opassionerade spionen Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman) leder span på en terroristmisstänkt flykting som ärver en mystiskt förvärvad förmögenhet.
För att vara en spion envisas Bachmann med att synas och höras på sätt som tillåter Philip Seymour Hoffmans att utnyttja sin björnfysik till fullo. Han spelar en rollfigur som bränt många broar, sett och hört allt så många gånger att han inte längre orkar leka spion, eller tvinga fram pokerface i tid och otid. När han ska smaksätta kaffet görs det med en uppochnedvänd plunta mitt framför en CIA-agent, spelad av en Robin Wright med direktimporterad kyla från House of Cards. När hon senare frågar om långsiktiga mål besvarar Bachmann med en floskel om att göra världen till en tryggare plats, levererat med en pysande fnysning som erkänner hur banalt det låter, men som inte orkar bry sig om att revidera eller finslipa formuleringen. Nej, lika bra att lägga korten på borden.
För den som fortfarande sörjer Hoffmans tragiska död finns här en underbar soloshow, endast störd av omgivningens försök att sälja in en trött spinoff till Homeland. Hur mycket den dramatiska musiken än försöker övertyga om att det är en spännande film dras jag inte för en sekund in i de politiska kulturkrockarna, den förbjudna romansen mellan en vänsteradvokat (Rachel McAdams) och en potentiell terrorist (Grigoriy Dobrygin), eller andra trötta förströelser som riktar strålkastarljuset bort från den högst saknade Hoffman.
