Recensioner

The Trampolines

Är det någon som känner någon som älskar The Trampolines? Jo, jagvet: 100 000 japaner och allt det där men frågan måste ändå ställas. Gårdet över huvud taget att älska en grupp som är så uppenbart ointresserad av att blotta några personliga sidor, som har poptexter med fler klyschor perminut än på Per Gessles soloalbum - och som musikaliskt inte gör något som vi inte hört hundratals gånger förut?

Super Breaks

(Samlingsrecension med [B]Diverse artister: DJ Pogo presents Block Party Breaks[/B]) Lenny Roberts hade en vision. Han ville göra trummorna tillgängliga för alla, det var därför han startade etiketten Streetbeat. Under 80-talets första hälft började Roberts ge ut samlingarna [I]Ultimate Breaks 'n' Beats.[/I] Det enda kravet för att en låt skulle få vara med var att den innehöll ett taktfast tru

Just a Touch

Det har gått några år sedan New Jack Swing-genrens upphovsman Teddy Riley och hans gamle polare Keith fick sina 15 minuter i rampljuset. Med tanke på den audiella utvecklingen hade jag nästan börjat våga hoppasatt de gamla farbröderna skulle ha ramlat över en lite nyare synt och kanske till och med en fräschare trummaskin än modellen de använde när det begav sig runt decennieskiftet. Men så hopplö

DJ Pogo presents Block Party Breaks

(Samlingsrecension med [B]Diverse artister: Super Breaks[/B]) Lenny Roberts hade en vision. Han ville göra trummorna tillgängliga för alla, det var därför han startade etiketten Streetbeat. Under 80-talets första hälft började Roberts ge ut samlingarna [I]Ultimate Breaks 'n' Beats.[/I] Det enda kravet för att en låt skulle få vara med var att den innehöll ett taktfast trumsolo eller ett barskal

DJ Pogo presents Block Party Breaks

(Samlingsrecension med [B]Diverse artister: Super Breaks[/B]) Lenny Roberts hade en vision. Han ville göra trummorna tillgängliga för alla, det var därför han startade etiketten Streetbeat. Under 80-talets första hälft började Roberts ge ut samlingarna [I]Ultimate Breaks 'n' Beats.[/I] Det enda kravet för att en låt skulle få vara med var att den innehöll ett taktfast trumsolo eller ett barskal

Totally Confused EP

Ny svensk dansmusik! De gillar typ Chemical Brothers och LTJ Bukemoch de är helt förtvivlade för att Fat Cat lagt ner. De har värsta brakoll. Och de gör ganska meningslös musik. Onyanserade "rockbeats", ett par obeskrivligt sega technolåtar och några hyfsade drum'n'bass-försök gör tyvärr inget dansalbum. Speciellt inte då allt låter som om det spelats inpå en skruttig Amiga. Jag skulle vilja säga

The Wonderful World Of Cease A Leo

Ännu en av Biggie Smalls kompisar. Det känns som om strömmen av artister som på något vis är kopplade till den avlidne rapstjärnan börjar likna den som kommer ur Wu Tang-klanen. Och Lil' Cease har ett tungt stjärnuppbåd bakom sig. Puff Daddy, Busta Rhymes, Redman, Lil' Kim, Jay Z ­ alla vill vara med när Biggies skyddsling solodebuterar. Men det hjälper inte riktigt. Eller är det bara jag so

Trance States in Tongues

Hur ofta har man inte hört och spytt på falska musikaliska varudeklarationer? En av de mest klichétyngda och vanligast förekommande är något i stil med "träskblues som förenar sex, svett och nerv". Ett omdöme som verkar gälla för många så fort en svart snubbe spelat in en bluesplatta i närheten av Texas. Som alla vet är

No Way Out

1979 slog Sugarhill Gang upp hiphopens framtidsportar på vid gavel när de använde ett hemmabygge av Chic-låten Good Times som bakgrund tillden egna superhiten Rapper's Delight och därmed förde över de jamaicanskasamplingarna till sin egen genre. Några år senare byggde Grandmaster Flashljudkollage av bitar från både Chic, Queen och Blondie i sin Adventures OfGrandmaster Flash On The Wheels Of Steel

This Is Not a Love Song

Smetiga harmonier har drejats ihop med tjocka hiphoptrummor när engelske Omar presenterar sin femte skiva. Att han inspirerat artister somD'Angelo, Erykah Badu och Maxwell säger rätt mycket både om talangen och den musikaliska inriktningen, men tyvärr är glasyren han penslar sin ljudkeramik med lite plastigare än den de ovan nämnda musikerna brukar använda. Som lyssnare halkar man emellanåt på den

Lipsbury Pinfold

Det San Francisco-baserade skivbolaget Ubiquity överraskar. Även om deras spektrum innefattar allt från Cut Chemist och Kool Keith via Carl Craig till Bobby Matos så känns steget till folkmusik något oväntat. Men med en policy som går ut på att "allt som är bra släpper vi" är det kanske inte så förvånande. Och Karry walker är bra - ibland. Att det sedan ligger i tiden att alla amerikanska kvinnor

Life From the Other Side

Det kan tjafsas om den svenska hiphop-scenen i evigheter, men då har ni nog inte sett den ryska. Jag var i Moskva och såg MC Bogdan och hans basketbollande aerobicdansöser redan 1993. Ryska må vara vackert, men inte när Heavy D i mjukisbrallor och avklippta benvärmare är i huset för att etablera lite flow. Den ryske beatsmakaren DJ Vadim är visserligen bosatt i Londons skivbörsar, och har därför

Real Lies

Det vore på tiden att David Olney fick åtminstone en hundradel av allt det erkännande som rasat över Johnny Cash de senaste åren. För även om han inte kan mäta sig med mannen i svart som sångare, så är han utan tviveli samma legendklass som låtskrivare och berättare. Fråga bara Emmylou Harris, som alltid snor minst en låt av Olney till sina albumn. Den här gången tror jag att hon väljer den ruff

Coping With the Urban Coyote

Knappt hade man kommit över Unidas fyra chockartat starka låtar på EPn de broderligt delade med svenska Dozer förrän det stod klart att en fullängdsplatta var på ingång. Förväntningarna på detta band, med John Garcia från nedlagda stonerikonerna Kyuss på sång, har varit oerhörda ända sedan bandet gav sig till känna och om möjligt blev de ännu högre efter ovan nämnda platta. Där bevisade Garcia än

H.M.S Fable

Traditionell popmusik är en genre som blir allt svårare att uthärda. Oftast låter alla dessa band som är inspirerade av The Beatles så odrägligt trevliga och välanpassade. De låter som kandidater i [I]Vi i Femman[/I] vilka räckt upp handen och svarat helt korrekt på alla tre delfrågorna. A: Vilken tonart är Paul McCartn