Recensioner

På spaning i New York

Kompad av lillbrorsan Markus sjunger Peder Ernerot (Pedda Pedd från Just D) om gamla hundar som tappar stinget. En träffsäker beskrivning av problemet med duons första skiva. Det växer spindelväv över Albinos melodier, rimmen är lika trötta som Peders stämband och blåsarrangemangen så fisljummet prydliga att man undrar om de skrivits på baksidan av ATP-blanketter. Elva ansiktslösa kompositioner ut

All Saints

Det är klart att de är en skivbolagsprodukt, de fyra flickorna i All Saints, men deras musik är faktiskt helt okej. Debutalbumet (som släpptes i England i december) är visserligen en karbonkopia av amerikansk r&b, men den är så snyggt producerad att man inte kan låta bli att acceptera den. Det är i de lugna porriga låtarna de är bäst ([I]Take The Key[/I] tangerar nästan någon av TLCs sexlåtar) men

Boogie Nights

Så vitt jag kan minnas har 70-talet varit "på väg tillbaka" sedan jag slutade dagis (1985). Och det mesta tyder på att vi under våren 1998 kommer att få utstå ännu mer tjat om 70-talsretro. Jättehippa filmen [I]Boogie Nights[/I] har i alla fall premiär snart och lanseras förstås med ett mysigt soundtrack som draghjälp. Skillnaden mellan den här skivan och den nyligen utgivna [I]Absolute Boogie[/I]

International Velvet

Catatonia beskrivs allmänt i engelsk press ganska kärleksfullt som ett loser-band med några anonyma alster i sin katalog, och i det läget är det inte särskilt svårt att räkna ut att den uppmärksamhet de får har ganska mycket med singeln [I]Mulder and Scully[/I] att göra. Med all rätt - just titeln på öppningsspåret är det mest flagranta på [I]International Velvet[/I]. Resten kan vi glömma bort, sn

Melting Pot

Av de fyra album som The Charlatans släppt är det bara ett som är riktigt bra - 1995 års [I]Up To Our Hips[/I]. De andra skivorna innehåller på sin höjd en handfull bra låtar och deras senaste, [I]Tellin' Stories[/I], var en smärre besvikelse. Därför är det alldeles utmärkt att de nu samlat sina allra bästa låtar; det ä

Fantasma

I Japan är Cornelius (som egentligen heter Keigo Oyamada) en superstjärna. Det finns en handfull hemsidor tillägnade enbart Cornelius och hans tidigare två album har sålt i ungefär fyra miljoner exemplar vardera. Tredje skivan [I]Fantasma[/I] släpptes redan i höstas på japanska etiketten Trattoria, men ska nu lanseras i väst. Musiken är en respektlös blandning av dålig punk, moderna elektroniska b

Blame it on Me

Alana Davis, från Greenwich Village, New York, är uppenbarligen influerad av Tracy Chapman och Joni Mitchell, fast souligare. Liksom båda av de nämnda tenderar hon att vara ganska tråkig och lutar sig lite väl tungt mot sina mysgungiga, sparsmakade gitarrplink-arrangemang som lunkar fram genom låt efter låt som en lastbilskaravan på Route 66. Det är stabilt, vuxet, funktionellt och tämligen könlös

American Teenage Rock'N'Roll Machine

The Donnas är fyra tonåriga tjejer som alla heter, rätt gissat, Donna och de rockar sådär lagom taffligt att man har svårt att värja sig. Deras mer än lovligt barnsliga stämmor, oftast sjungandes att de vill stanna ute längre än till midnatt och festa, är även de rejäla charmhöjare i sin ambition att låta farliga. Kul i måttlig dos, typ tre låtar i stöten.

We All Fall Down

Det råder delade meningar om Michael Fracassos nya album. Flera jag känner tycker att det är hans bästa hittills; själv tycker jag att det är hans vekaste. Då är det roligare att rekommendera hans polare Gerald Bair, vars debut är bland det bästa jag hört i genren tunnhåriga-men-välformulerade-amerikanska-romantiker/cyniker sedan Freedy Johnstons [I]Can You Fly?[/I]. Bair skriver behagliga melodie

Pieces Of A Man

Att AZ lånat titeln till uppföljaren av sin tre år gamla succédebut [I]Doe Or Die[/I] från en raspig Gil Scott-Heron-LP från 1971 kan få en och annan kalenderbitare att börja hoppas på smattrande congabeats och plågade poesipolaroider från asfaltsghettot. Men Anthony Cruz etablerar aldrig någon telepatisk kontakt med sin rättvisepredikande föregångare, utan blandar istället småtrevliga popbagatell

From the Choirgirl Hotel

Samtidigt som Tori Amos släppte [I]Little Earthquakes[/I] 1992 kom Madonna med sin [I]Erotica[/I] och det var eoner av kreativitet och konstnärlighet mellan dem. Men i dag är läget ett helt annat: Amos fjärde album glider lydigt in i den kommersiella mittfåran och blir, både i fråga om låtar och om mod, solklart utklassad av Madonnas [I]Ray of Light[/I]. Där hon tidigare skickligt balanserat provo

Paus

En soloplatta från Cardigans musikaliska motor med låttexter av Jocke Berg. Ett projekt som knappast gav mig andnöd när jag hörde talas om det första gången. Mitt förhållande till ovan nämnda band kan betraktas som något ansträngt. Efter att ha läst intervjuer med Peter Svensson och stött på honom vid ett par tillfällen

A Thousand Leaves

Tänk om Sonic Youth insåg sitt eget bästa och i nio fall av tio förpassade Kimberly Gordon långt långt bort från mikrofonen. För i sedvanlig ordning är det spåren där hon sjunger som gör att man blir sur över att de inte gjorde det optimala albumet den här gången heller. Visst, [I]Sister[/I], [I]Daydream Nation[/I], [I]Goo[/I] och [I]Dirty[/I] är ett fyrtal i ess som få band kan visa upp. Men med

The Elephant Riders

Att lyssna på Clutch kan innebära att ens musikaliska värderingar blir utsatta för en rejäl skärskådning. Inte sällan tenderar dessa fyra amerikanska, oftast hårdrockande, galenpannorna att låta alltför crazy för att man skall kunna ta det till sig utan att skämmas. Och hur kul är lattjolajbanrock på en skala? Problemet med Clutch är bara det att man inte riktigt vet om de är dumma i huvudet eller

Freak On Ica

Scott McCloud har en av rockvärldens mest psykopatiska stämmor. Hans halvhesa, på gränsen till viskande röst ger en känslan av att detta är en man som håller inne med så mycket obehagligheter att hälften hade varit tillräckligt för att bli inspärrad på mentalanstalt. Att höra honom och bandet framföra Joy Divisions [I]S