Litteratur
Vårens litteraturprogram på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är generöst och genomtänkt, i vanlig ordning. Dessutom finns en tydlig ambition att introducera nya författarskap för en svensk publik. Det vill säga: spännande, aktuella författare som presenteras i svensk översättning för första gången 2016. Unga författare som Fiston Mwanza Mujila och Man Booker Prize-kortlistade Chigozie Obioma gästar till exempel, varav båda utkommer med romaner på svenska i vår. En nyhet är också att scenerna för samtal – Internationell Författarscen, På djupet och min personliga favorit, den spretiga samtidstermometern Release Me – får sällskap av en helt ny litteraturmässa.
Roxane Gays Bad feminist slog ner som en liten essäistisk bomb bland svenska läsare och kritiker under hösten. Hennes obekvämt intellektuella texter om kön, etnicitet och sex fyllde ett tomrum, och den sömlösa rörelsen mellan populärkultur och politik var befriande. I vår kommer Gay äntligen till Stockholm, i samband med att Albert Bonniers ger ut hennes debutroman I vilt tillstånd. Det känns inte som en särskilt vild gissning att Gay är lika högintressant, skarp och rolig med fiktionen i centrum. Speciellt inte då boken beskrivs som ett utmanande politiskt familjedrama om kärlek.
Bodil Malmstens senaste diktsamling, Det här är hjärtat, kan mycket väl vara hennes bästa. Och då har hon en minst sagt imponerande katalog i bagaget. Det är en briljant bok från en lika briljant författare som fått alldeles för lite uppmärksamhet (ja, jag talar om litterära priser och ja, jag anklagar bland annat er, Augustjuryn). Sidornas rader närmast förkroppsligar sorgen på ett skenbart enkelt, men naturligtvis mästerligt vis. Att den notoriska twittraren Malmsten dessutom är en vass samhällskritiker med en ljuvligt krass verbal förmåga gör inte förväntningarna på hennes samtal med NRK:s Hans Olav Brenner lägre. Jag hoppas att de går på djupet, men inte stannar där. Och att Malmsten verkligen ges utrymme att skina. Ja, att hon får den intervju hon förtjänar.
Jag har hyst ambivalenta åsikter genom åren inför den eviga fäblessen ”para ihop litteratur med mässa”. När jag var yngre och mer pretentiös (läs: odräglig) fnös jag åt det kommersiella och skrikiga i formatet, men jag börjar älska det mer och mer. Varför? För det är en kul, stökig och potentiellt festlig kontext för skönlitteraturen. Som i bästa fall kan generera oväntade samtal, möten och vinklar. Att Stockholm får en ny litteraturmässa med ett femtiotal förlag och tidskrifter representerade tar jag alltså emot med öppen famn. Av förhandsinformationen att döma blir det en välkommen kompromiss mellan branschfyllespektaklet i Göteborg och det dyra, duktiga, något färglösa Stockholm Literature. Hur slutresultatet blir återstår dock att se. Själv hoppas jag, som vanligt, på lika delar mingel och poesi.
