För andra gången går jag på samma fint från Mats Grönmark. Precis som med hans förra album Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss för några år sedan förhåller jag mig till en början kallsinnig till hans musik. I den långa kön av förhoppningsfulla amerikaniserade singersongwriters verkar han ställa sig längst bak med sina rootssånger.
