Det vita skräpet

Tobias Boström 13:58 26 Nov 2011

Igår kväll såg jag Kobra-avsnitten om “white trash” på SVT Play. Efteråt satt jag en stund i min soffa, luktade på mitt cederträ-doftljus från Muji och introspektiv-grävde lite i själen. För jag är i högsta grad skyldig. Utan tvekan. Det finns få saker jag tycker är roligare och mer rogivande att peta på med min stora skämtpåk än just white trash-kids. Om man printade ut alla blogginlägg jag skrivit genom åren som innehåller white trash-markörer som “tribaltatueringar”, “charterresor” och “Juicy Couture-inspirerade mjukisbyxor med honey skrivet över rumpan” skulle det behövas så många papper att WWF:arna på Götgatan skulle bli arbetslösa för att det inte fanns någon regnskog kvar att rädda.

Jag verkar med andra ord ha en aldrig sinande brunn av hån-galla att spy ut över individer som skulle kunna klassificeras som white trash.

Och man kan ju fråga sig varför.

Jag tror det handlar om ett svårstavat ord.

Revansch.

Alla dom som växte upp till att bli målgruppsegmenterade in i WT-gruppen påminner mig om de som var ballast och coolast i grundskolan. När jag ser på dom som får representera white trash-fenomenet med mina vinklade glasögon ser jag inte en utsatt underklass, jag ser personerna som fanns på min “människor jag önskar inte gick i min klass”-lista.

Det var killarna som fick ligga innan jag ens hittat min första porrtidning i skogen, dom som la krokben för en i matsalen och dribblade förbi en på gympalektionerna så ens klasskamrater skrattade. Det var tjejerna som aldrig tittade på en, utan istället drog iväg med äldre killar med fjunmustach. Det var dom som ristade in “bullfitta” utanpå skåpet till den nya tjejen i klassen och dom som blandade häxor när vi övriga fortfarande associerade det ordet till bröderna Grimm och mammas sagoläsning.

Det var aldrig dom tysta plugghästarna som flockades framför casting-kamerna till “Kungarna av Tylösand" och “Värsta pojkvänsakademien”, det var klassens forna prinsar och prinsessor. Jag kan inte ta ett steg tillbaka och titta objektivt på white trash-kulturen, för de som stirrar tillbaka symboliserar bara skolgårdens plågoandar - fast med ett par år till på nacken.

Så idag, med skolgången tryggt i backspegeln, är det klart det känns skönt att skratta åt dom. Deras dåliga utbildning, deras dåliga ekonomi och deras dåliga stil. Att dom jobbar på Statoil, köper Triss-lotter, särskriver, har hotmail-addresser och bär Ed Hardy-tröjor. Hahaha, där fick ni för att ni fick ligga först, era tribal-töntar. Kolla på mig och mitt mediajobb, min hipsterfrisyr och doftljus-doftande bostadsrätt. Ha det så kul på finlandskryssningen btw. Glöm inte att packa stringtrosorna!

Jag tar mig rätten att känna mig förmer, med den haltande förklaringen att “det var dom som började”. För det är ju precis som Louie CK säger, “ingen skulle någonsin försvara white trash”. Så länge vi kopplar samman de som som får representera WT-kulturen med dom som satt längst bak i klassrummet och var tuffare än oss i mellanstadiet har vi har alla samma revanschlusta.

Man brukar säga att “success is the best revenge”, och så länge det värmer i revansch-själen är det fan så svårt att sluta slå med mina blogg-boxhandskar på dokusåpadeltagare, birakillar med ogenomtänka tatueringar och par i matchande träningsoveroller som döper sina barn efter amerikanska skådisar. Jag inbillar mig att jag vunnit i någon slags livstävling där jag själv satt kriterierna - och då är det klart jag måste vara en dålig vinnare.

Mitt inbillade fripass för att få skämta om det vi kallar white trash är en tidsportal som går över 10 år tillbaka i tiden där jag kan visa att jag egentligen är coolare är Angelica som skrattade åt min “fråga chans”-lapp senvåren 1991.

Fler blogginlägg från Tobias Boström