Annons

Hur jag tror att den här dagen kommer att bli

Hasan Ramic 08:47 13 Dec 2011


Först rätt smidigt, sen lite trögt, men till slut kommer allt hamna i min mun.

Gif snodd från elektrolegenden Weltwirtschaft.

/H

0 Kommentera Läs mer

Gerillasonen och andra kurdiska historier

Hasan Ramic 23:07 12 Dec 2011

När min vän Kristoffer för första gången bestämde sig för att åka på utlandstjänst till Kosovo var jag inte alls för idén. Visserligen hade läget lugnat sig avsevärt, men jag tyckte att ens befatta sig med skarp ammunition, uniform och Balkan var korkat, så jag bjöd över honom på middag med min far i avskräckande syfte. Farsan är veteran från Bosnien, och var med i Sarajevo under hela belägringen i den rangliga organisationen som kallades för Bosniska Armén. Han har varit med om krig. Han har sett det värsta som finns av se av vad kombinationen: skarp ammunition, uniformer och Balkan har att erbjuda. Han skulle nog få Kristoffer på bättre tankar.

När vi hade satt oss ner, sa jag till honom att berätta. Efter ett par taffliga försök, på för stunden extra bruten svenska, stannade min fars röst, precis som en motor som skär sig, och han brast ut i gråt. Han slutade sin berättelse innan han ens hade börjat den ordentligt och sprang till toaletten. Jag och Kristoffer blängde på varandra, stumma av skam av att vi inte visste bättre än att peta i  getingboet. Det blev inga krigshistorier den kvällen, och Kristoffer åkte både på en och fyra utlandsmissioner, till Kosovo, Afghanistan och Chad.

Zanyar Adamis dokumentär Gerillasonen berättar en historia jag i mångt och mycket kan identifiera mig med. Hans far bär på minnen som han inte pratar om, och som han helst vill glömma. Minnen av våld, utsatthet, och desperation. I en uppgörelse med sitt förflutna börjar Zanyar ställa de jobbiga frågorna till sin far, för att han vill kunna hantera sin framtid. Jag tänker på mig själv, och minnena min far bär på. Jag tänker på frågorna med stort "F" som jag aldrig har vågat ställa. Mest för att jag inte vet om jag skulle gilla svaren.

Gerillasonen är en rörande berättelse, även för den som inte kan relatera, och jag rekommenderar alla att se den innan den plockas ner från SVT Play. Jag gillar den inte enbart på grund av den fina berättelsens skull, jag gillar den för att det är en av få gånger jag se kurder skildras på ett mänskligt sätt och i mänskliga sammanhang i svensk public service. P3 dokumentär har gjort fyra program som handlar om kurder, och ingen av dem är särskilt positiv.

Skomakarligan

Kurdmorden

Mordet på Fadime

Hedersmordet på Pela

En knarkhärva och tre mord är en ganska dålig track record för kurderna i svensk public service. Man undrar i sitt stilla sinne om P3 har någon personlig beef med kurderna. Gerillasonen är en lite upprättelse, men jag förväntar mig en direktsändning av Newroz-firandet från Kungsan nu i vår.

/H

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Monday Mixtape Rundown

Hasan Ramic 10:48 12 Dec 2011


Fattis Burrell och Half Pint i Brixton 1986

Det är måndag, och återigen dags för oss vanliga dödliga att samla krafterna för att klara av en veckas slaveri i Babylons klor. Vad det mig beträffar så är musik det bästa drivmedlet, och den görs bäst i blandad form, utan synliga sömmar. Den här bloggen, i och med att den är den kulturgärning den är, har som mål att förse era själar med den kraft som krävs för att se ljuset i tunneln under denna mörka årstid. Jag har därför omsorgsfullt valt ut några mixar som ska räcka veckan ut. Njut!

 

Fast Forward Sound Presents A Tribute to Fattis Burrell by Fast Forward Sound

Den tredje december gick en reggaelegend ur tiden. Producenten Philip "Fattis" Burrell, lämnade efter sina 57 år på jorden ett nästan omatchat musikarv i reggae- och dancehallvärlden. Hans skivettikett Xterminator såg släppte musik med storheter som Pinchers, Sugar Minott och Beres Hammond, och lanserade Sizzla - en av vår tids bästa och största reggaeartister. Stockholmska Fast Forward Sound har gjort en hyllningsmix till den store mannen, och deras egna infotext talar för sig själv:

"A tribute to the great Fattis Burrell who just passed away. Some of my favourite tracks from 1980s - 2000s. All from vinyl except the Super Cat-track (anyone who has a copy?) and the Turbulence dubplate.
It´s hard to choose from the big amount of killers he has produced, and these are just some personal favourites. The mixtape is already too long, but still I felt like adding at least 20 more tracks - from Sizzla alone.
RIP Fattis.
/Erik"

The Carnevoyeur Mix Series - Volume I: So Shifty by pastorwiberg 

Lundensarna Pastor Wiberg som sysslar med "Frälsning, klubb, radio och trams" har under ett antal år hållit den tropikaliska blandade-bas-fanan högt nere i vårt lands sydliga delar. Deras radioshow är ett stående inslag i internetrutinen sedan en tid tillbaka, men jag känner att jag aldrig har gett dem det erkännande och det shine de förtjänar här på bloggen. Fram tills nu. I vad som verkar vara den första delen i en ny mixtapeserie har de anställt de tyska favoriterna So Shifty för att göra en gästmix bestående av dancehall, cumbia, reggaeton och allt annat som kan tänkas ingå i en "Trip of global flavors". En extra solstrimma nu när året kortaste dag är en knapp vecka ifrån.

Electric Punanny Mixtape Vol. 2 (Mixed by MeLo-X + Jasmine Solano) by Jasmine Solano

Något jag verkligen måste bli bättre på är att lyfta fram kvinnor i min blogg, om det är min egen lathet och hemmablindhet som gör det kan jag inte svara på, men jag är i alla fall medveten om problemet, och ska bli bättre på det. Hursomhelst, här är en mix av två fierca damer, hemmavarande i New York som går under det briljanta namnet "Electric Punanny". Redan där har jag kapitulerat. De driver en klubb, gör musik och är fierce i största allmänhet. Mixen i sig är en blandning av mer eller mindre uphottad dancehall, styrd mot den otålige hipsterns dansgolv - också perfekt för den här bloggen, som på sätt och vis styrd mot den otålige hipsterns läsvanor - samt det jag gillar att kalla för blandad bas. Tyvärr går inte mixen att ladda ner, men om du som jag slavar för Mammon framför en datorskärm kan du alltid smygstreama mixen när inte chefen är i närheten.


Veckans klassiker kommer från ett av mina favoritsounds som tyvärr ligger på is just nu. De eminenta Combat Sound som under mitten av 2000-talet prånglade ut mixtape efter mixtape med kvalitiativ reggae och dancehall. Mixen heter "Vintage selection" och är en riktig konnässörssamling med låtar från bland andra Marcia Griffiths, Delroy Wilson, The Heptons med flera. Tyvärr finns den inte på Soundcloud, men ni kan ladda ner den från megaupload, och där hittar ni även omslaget med tracklist. De andra mixarnas tracklists hittar ni om ni följer länkarna till deras respektive Soundcloudsidor.

Hoppas ni har en produktiv arbetsvecka. Om inte produktiv, så hoppas att den i alla fall går snabbt och smärtfritt, och musiken ni hittade här hjälper till emd detta.

/H

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Veckans Musik

Hasan Ramic 20:22 11 Dec 2011


Stockholm Highgrades är, som namnet antyder, en reggae- och dancehallgrupp från Stockholm. Här har de gjort en skadänga som lanseras lite feltajmat mitt i vintern. Kanske är ambittionen att tina upp några frusna själar, men ingen sommar utan ska. 


Sveriges mesta dancehallexport Adde gör det igen för Gaza. Här med den unge hetskallen Popcaan. Jag är inte hundra procent övertygad om Popcaan som artist, men jag skulle vilja höra I-Octande på den här rytmen. Fixar du det, Adde?


Charly Black gör en daggering/borderline soca-låt tre år för sent, men det hindrar den inte från att vara fet. Det här rä då den rena versionen, där videon istället får kompensera med lite väl många kvadratmeter kvinnlig hud. Nåja, jag är en sucker för den här typen av bubbliga rytmer, speciellt om de nosar på 120-bpm. Instant forward.


Jag vet inte så jättemycket om Trevor Off Key, men hans namn skvallrar inte om att han har ambitioner om en långvarig artistkarriär, å andra sidan vad vet jag? Det är december, det är mörkt, och vi behöver en ganja anthem att enas kring. Den här låten är inte direkt purfärsk, men den har snurrat i diverse mixar som jag har lyssnat på på sistone, så jag tänkte att det är hög tid att jag delar med mig av den. Hög tid. Get it?  


Alla som någonsin har träffat mig, läst den här bloggen, min twitter eller något annat där jag får vara med och säga vad jag tycker vet vid det här laget att jag är en hopplös Buju Banton-fanboy. Jag mår PÅ RIKTIGT dåligt över att han sitter inne. Rytmen på den här låten är hjälplig, men när Di General hoppar på och börjar rida den förvandlas den helt plötsligt till ljudmässigt guld. Riktig vintage deejaying från en av de bästa att någonsin göra det. 


Det här är en sådan där låt sopm kan komma att bli Gentleman-stor. Och kan komma att gillas av många som också gillar Gentleman. Det vill säga folk som virkar in red-yellow-and-green kulor i sina sendréfärgade dreads, och tycker att fred och enighet är "en viktig sakfråga". Med det sagt - helt okej låt.


Det här är för mig veckans höjdpunkt. Jag efterlyste den här för några månader sedan på Twitter efter att ha hört den på en Digital Soundboy-show på Rinse. Felicia gjorde googlejobbet åt mig, och vi har båda peppat stort på dess ankomst. Den färdiga produkten med tillhörande video är allt jag har hoppats på. Läskiga indianer, poipoi, och en throwback till The Bugs lite avsomnade genre "raggacore". En framtida klubbklassiker. I min värld i alla fall. (Min värld ett ett slags fiktivt london som mest består av mitt vardagsrum).


Den här är inte heller ny, men nu är videon här, och därmed anledningen att dela med sig av den. Jag är inte det minsta förtjust i den här låten, och jag har ett väldigt problematiskt förhållande till Major Lazer generellt. (Det å andra sidan är en separat paneldiskussion). Videon är väl kul, men låten är helt bedrövlig. Känns som en fyra minuter lång genomgång av alla de ostigaste formerna av holländsk dansmusik. Och så en Ninjaman-sampling på det. Spår ingen lysande framtid för den här, den lär inte bli nån ny "Pon de floor".

/H

0 Kommentera Läs mer

Mina tio favoritstillbilder från Blade Runner

Hasan Ramic 00:10 10 Dec 2011

Klockan är 00:10 en fredagkväll, och jag ska posta tio egengjorda skärmdumpar från Blade Runner... Nördigheten i allt detta. Hursomhelst, bakgrundshistorien till allt detta är att jag länge har velat se om Blade Runner, och idag, när jag lyssnade på en av mina favoritpodcasts - Obiter Dictum - fick jag reda på att de har gjort en Blade Runner-special. Jag bestämde mig för att nörda ut totalt, och se filmen, samt direkt efetr lyssna på podcasten, för att få någon slags fördjupning i vad Blade Runner EGENTLIGEN handlar om. Jag kan inte påstå att jag är en Blade Runner- fantast av de proportioner som Billy och Tobias som driver Odpod är, men efter den här kvällen känner jag att jag har kommit längre in i filmen än jag någonsin har gjort.

Att välja tio favoritbilder från filmer var en ganska svår uppgift, för jag tycker verkligen att den är visuellt fulländad. Varje ruta är ett kostverk i sig, varje scen är en minipjäs. Helst hade jag gjort gif-animationer, men den tiden och orken har jag faktiskt inte, så det hoppar vi över. Jag vill varna känsliga läsare för att det finns en viss risk för att det här inlägget uratar till borderline Tumblr-estetik längre ner, men jag hoppas att de korta förklaringarna gör det lite mindre hipster-ytligt. Det är inte enbart bildernas estetiska tiltal som gör dem snygga, det är deras kontext. 


Inflygningen över Los Angeles 2019 är en av filmhistoriens snyggaste scener, och jag tog just den här bilden från just den scenen, för jag kunde inte ta hela.


SÅ KÄR i Rachel. Här genomgår hon det så kallade Vight-Kampff-testet som ska avgöra om hon är en replikant eller inte. Hennes röda ögon här skvallar om att hon är det.


Replikanten med det roligaste namnet för en dancehallfantast som mig - Roy Batty - dyker upp på bild för första gången. Trots, rynkorna, svetten och minspelet så känns han aldrig som en riktig människa igenom hela filmen. En av de mest välspelade karaktärerna i filmhistorien, om du frågar mig. Om det var avsiktligt eller inte, det är en annan diskussion.


JF Sebastians "vänner" som han tillverkar. En väldigt fin, men ändå deppig symbol för mänsklig ensamhet, och utstötthet, och vad en människa kan tänkas ta sig till för att undvika den. Leder tankarna till reborning på sätt och vis, tycker jag.

Deckard sitter vid sitt piano och börjar tvivla på sin egen mänsklighet. Vem har inte känt den känslan?


Deckard tuppar av vid sitt piano och drömmer för en kort stund om en enhörning. Väldigt fin symbolik för livets flyktighet, och den mest Tumbleska bilden i det här inläghget.


Zhora sliter på sig sin genomskinliga, snygga regnkappa och spöar levande skiten ur Deckard, som överlever bara för att de blir påkomna mitt i fighten. Efteråt får man se Deckard "pensionera" henne, en synnerligen brutal dödsscen. En sak som slog mig med det här, om Deckard är replikant - hur kommer det sig att han är så jävla klen? Han får ju storstryk av alla andra replikanter.


Rachel släpper ut håret, och förhållandet mellan henne och Deckardtrappas upp. Återigen, en av de vackraste kvinnorna som någonsin har fångats på film.


Pojkarna som gillar blondiner var sjukt kära i denna tvättbjörn, och med all rätt. Efter det här kommer en scen där hon är väldigt snäll och gullig mot JF Sebastian. Kanske höjdpunkten i hans snart avslutade liv.


Mötet mellan Roy Batty och hans skapare Dr Tyrell. Här inser Batty att hans skaper inte kan ge honom mer liv, och efter att ha förlikat sig med sin stundande dödlighet gör han sig av med sin gud. Nietzsche flinar stolt från graven.

Det var så sjukt svårt att välja en scen från slutet, för att allting är så vackert. Roy Battys tal till Deckard innan han upphör är söndersamplat av diverse mer eller mindre tveksamma typer, så den fick tyvärr stryka på foten. Det är här, när Gaff dyker upp och säger "You've done a man's job sir" och "Too bad she won't live! But then again who does?" och man börjar undra om Deckard är en replikant eller inte. Sedan över till det riktiga slutet, som bara lämnar en ännu mer melankolisk och undrande.

/H

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Style cyaan spoil

Hasan Ramic är återkommande skribent för Nöjesguiden, honungsodlare och en jäkel på dancehall.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Bloggar

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons
Annons