Stockholm Highgrades är, som namnet antyder, en reggae- och dancehallgrupp från Stockholm. Här har de gjort en skadänga som lanseras lite feltajmat mitt i vintern. Kanske är ambittionen att tina upp några frusna själar, men ingen sommar utan ska.
Sveriges mesta dancehallexport Adde gör det igen för Gaza. Här med den unge hetskallen Popcaan. Jag är inte hundra procent övertygad om Popcaan som artist, men jag skulle vilja höra I-Octande på den här rytmen. Fixar du det, Adde?
Charly Black gör en daggering/borderline soca-låt tre år för sent, men det hindrar den inte från att vara fet. Det här rä då den rena versionen, där videon istället får kompensera med lite väl många kvadratmeter kvinnlig hud. Nåja, jag är en sucker för den här typen av bubbliga rytmer, speciellt om de nosar på 120-bpm. Instant forward.
Jag vet inte så jättemycket om Trevor Off Key, men hans namn skvallrar inte om att han har ambitioner om en långvarig artistkarriär, å andra sidan vad vet jag? Det är december, det är mörkt, och vi behöver en ganja anthem att enas kring. Den här låten är inte direkt purfärsk, men den har snurrat i diverse mixar som jag har lyssnat på på sistone, så jag tänkte att det är hög tid att jag delar med mig av den. Hög tid. Get it?
Alla som någonsin har träffat mig, läst den här bloggen, min twitter eller något annat där jag får vara med och säga vad jag tycker vet vid det här laget att jag är en hopplös Buju Banton-fanboy. Jag mår PÅ RIKTIGT dåligt över att han sitter inne. Rytmen på den här låten är hjälplig, men när Di General hoppar på och börjar rida den förvandlas den helt plötsligt till ljudmässigt guld. Riktig vintage deejaying från en av de bästa att någonsin göra det.
Det här är en sådan där låt sopm kan komma att bli Gentleman-stor. Och kan komma att gillas av många som också gillar Gentleman. Det vill säga folk som virkar in red-yellow-and-green kulor i sina sendréfärgade dreads, och tycker att fred och enighet är "en viktig sakfråga". Med det sagt - helt okej låt.
Det här är för mig veckans höjdpunkt. Jag efterlyste den här för några månader sedan på Twitter efter att ha hört den på en Digital Soundboy-show på Rinse. Felicia gjorde googlejobbet åt mig, och vi har båda peppat stort på dess ankomst. Den färdiga produkten med tillhörande video är allt jag har hoppats på. Läskiga indianer, poipoi, och en throwback till The Bugs lite avsomnade genre "raggacore". En framtida klubbklassiker. I min värld i alla fall. (Min värld ett ett slags fiktivt london som mest består av mitt vardagsrum).
Den här är inte heller ny, men nu är videon här, och därmed anledningen att dela med sig av den. Jag är inte det minsta förtjust i den här låten, och jag har ett väldigt problematiskt förhållande till Major Lazer generellt. (Det å andra sidan är en separat paneldiskussion). Videon är väl kul, men låten är helt bedrövlig. Känns som en fyra minuter lång genomgång av alla de ostigaste formerna av holländsk dansmusik. Och så en Ninjaman-sampling på det. Spår ingen lysande framtid för den här, den lär inte bli nån ny "Pon de floor".
/H
