Lätt panik. Ingen fungerande telefon. Känner mig naken. Kan inte ringa Anitha.
Tänk ändå att mobiltelefonen har förändrat så fruktansvärt mycket i hur vi lever. Jag fick min första telefon 1996. Philips. Såg inte anledningen med mobiltelefon. Ringde mest 020-nummer för att testa allt. Skickade sms, men såg inte anledningen med det heller.
Och nu. Hela livet är gjort för att vara anträffbar. Och jag VILL vara anträffbar. Alltid. Fånigt att säga annat.
Nu lever jag i ett fruktansvärt mellanrum. Man kan ringa mig, men jag ser inte vem det är. Jag kan inte ringa någon för jag ser inte vad jag trycker. Jag är beroende av er nu. Att ni ska ringa mig. Och så vill jag höra Anithas röst innan konferensen. Fan. Anitha! Ring mig!
