Hur Glee fuckade utanförskapet i ansiktet

Tobias Norström 16:48 25 May 2012

Rachel

En av de filmscener som skurit djupast i de mörkaste delarna av mitt lilla emohjärta någonsin är när fantastiska Claire (spelad av den än mer fantastiska Molly Ringwald) ger fantastiska Allison (spelad av Ally Sheedy) en makeover i slutet av »The Breakfast Club«. Det är liksom en vändpunkt som symboliserar något underliggande ruttet i den amerikanska ungdomskulturen. Att en alternativ väg genom ungdomen är fel, men att räddningen finns i konformitet.

Scenen ringar därmed in problemet med den senaste säsongen av »Glee«.

Jag har varit nere med kidsen på McKinley High länge nu. Vi har setts en gång i veckan i snart tre år. Det har varit en i flera fall fantastisk vänskap som innehållit skratt, gråt och utanförskap. För styrkan i »Glee« har alltid varit utanförskapet. Det faktum att en grupp outcasts och vilsna ungdomar hittat en gemenskap utanför kapprummets obarmhärtiga hierarkier. Det är även därför det är så jävla synd att hela det utanförskapet nu har nedmonterats. Att »Glee« plötsligt blivit en serie om dom häftiga, om gymnasiets glimrande societet.

I begynnelsen bestod körgruppen New Directions av de elever som drömde bortom skolans korridorer. Om underbara Rachel vars enda överlevnadsmekanism var övertygelsen om att hon var ämnad för Broadway. Om fina Kurt som blev kastad i soporna för att han gillade killar och bar jackor från Marc Jacobs. Om Mercedes som var impopulär bland killarna och istället byggde en barriär av divalater. Och så vidare. Gruppen infiltrerades även tidigt av ett gäng cheerleaders och footballslagets quarterback men det visade sig snart att även de hörde hemma utanför den breda fåran och snabbt fick ta samma skit som skolans redan etablerade misfits.

Det var bra så. Det skildrade det smärtsamma i att vara ung. Att känna att man inte passade in och istället kunde försvinna in i en värld av musik och drömmar. Allt det är borta nu.

När flera av New Directions medlemmar i och med säsongsavslutningen nu i veckan tagit studenten var seniorernas skolbag ett självklart inslag i säsongen slutskede. Finn Hudson och Rachel Berry korades till dansens kung och drottning, en symbol över den transformering ungdomarna i glee club genomgått. Hur de gått från en marginaliserad och bespottad diaspora till att bli skolans populäraste elever.

För samtidigt som Rachel och Finn blivit kungligheter har Kurt fått pojkvän och en accepterande kongressledamot till far, Mercedes skrivit skivkontrakt och andra karaktärer fått stipendium, hittat kärleken, vunnit vänner osv. Och Ohios mest utstötta människor framstår plötsligt som ett regelrätt »90210«.

Det övergripande budskapet i »Glee« har alltid haft en kärna i acceptans och vidsynthet. Att man som ung gör bäst i att var sig själv. Det är därmed även sjukt synd att det i amerikansk ungdomskultur per automatik innebär att vara populär. Att graden av existentiell framgång som ung skolelev endast kan mätas i vilket anseende man har av andra ungdomar. Jag har inget emot en form av realism där skolans mobbade klick är den som i slutändan lyckas bäst i livet, tvärtom. Det är när den lyckan måste defineras i framgång genom anpassning i skolan som alla budskap om förståelse faller platt. 

Det finns även en scen som illustrerar det med smärtsam tydlighet. Karaktären och Glee-medlemmen Quinn har efter en tuff tid odlat en fashincore-look. Kompisarnas råd? Blondera håret och sluta med eyelinern. Det är med andra ord Allison all over igen.

I början av 00-talet fanns en serie som hette »Freaks and Geeks«. Den slutade med att huvudkaraktären drog på Grateful Dead-turné. Att hon hittade en egen väg genom ungdomen. Jag önskar att »Glee« hade valt samma väg. Att vi hade sluppit det orimliga i att skolans töntar blivit balens kung och drottning. Nu är istället allt som finns kvar en falsk bild av ungdomens romantiska skimmer.

Fler blogginlägg från Tobias Norström