Game of Thrones – i slutändan blir vi nördar allihopa

Tobias Norström 09:00 4 Apr 2012

Khaleesi

New York Times gillar inte televiserad fantasy. Det gjorde tidningen klart redan ifjol när Ginia Bellafante avfärdade första säsongen av »Game of Thrones« som »boy fiction«. När serien i helgen drog igång på nytt var budskapet återigen att HBOs storsatsning är ett drama för nördiga pojkar. Recensenten Neil Genzlinger menade bland annat att serien har problem att expandera bortom sin fanbase hos Dungeons & Dragons-spelare.

Det är en bild som näppeligen stämmer överens med verkligheten, åtminstone om man utgår ifrån reaktioner hos den svenska publiken. För överallt ravear svenska tittare över peppen på fortsättningen av historien om Westeros och dess sju kungadömen. SVT sänder i anslutning till första säsongen en tillhörande TV-cirkel. Och twitterflöden fylls av entusiatiska tillrop om premiärfester, hot om eventuella spoilers och nervösa förväntningar.

Och i grunden är det verkligen anmärkningsvärt att en serie som baserar sig på ett antal utpräglat nördiga fantasyböcker blivit så populär. För George R. R. Martins litterära förlagor är onekligen nördiga. De innehåller den typ av hard fantasy – komplett med drakar, majestätiska landskap och oöverskådligt komplicerade släktträd – som till och med får vissa av Science Fiction Bokhandelns mest inbitna konsumenter att rygga. Jag är en av dem.

Så varför gillar alla »Game of Thrones« så mycket? Det enkla svaret är att det är en serie som fyller suget efter välgjorda episka sagor i kölvattnet på filmserier som »Lord of the Rings« och »Harry Potter«. Och även om »Game of Thrones« vinner mycket på sitt attraktiva yttre är det fortfarande främst seriens innehåll som fångar oss. Vi kommer för drakarna men stannar för dramat.

Precis som med de flesta HBO-serier ägnar sig många åt elaborerade analyser kring vad »Game of Thrones« symboliserar. Var handlingens allegoriska värde ligger. På exempelvis den distingerade amerikanska diskussionssajten Foreign Affairs skriver statsvetenskapsprofessorn Charli Carpenter om hur serien kritiskt skildrar realpolitikens konsekvenser. Jag tror att det är att dra på onödigt stora växlar.

Maktspelet är onekligen en stor del av »Game of Thrones« attraktionskraft men jag tror snarare att vi tittar för dess implikationer på karaktärer och handling snarare än eventuella politiska metaforer. Vi älskar att »Game of Thrones« är ett »Dallas« av mytiska proportioner förlagt i en alternativ medeltidsmiljö och späckat av svek, familjegräl, våldsamma uppgörelser och dekadent sex (om än sjukt tråkigt sådant). Att serien dessutom innehåller en rad både intressanta och betydelsefulla mysterier gör att vi som publik gång på gång belönas för vårt engagerade tittande – att sagda mysterier är av mer hanterbart snitt än metafysiska gelikar i exempelvis »Lost« bidrar i längden även till att serien förblir intressant. Lägg därtill en aura av mysticism i form av den eldsäkra Daenerys Targaryen a.k.a. Khaleesis drakblod, familjen Starks koppling till vargarna och de obehagligt okända varelserna som lever norr om den stora muren och vi har en serie som utspelar sig i ett väl avvägt gränsland mellan drama och legend.

Jag tror det är därför vi tycker så mycket om »Game of Thrones«. För att den ger oss en suggestiv värld att förlora oss i. Medan serier som »Homland« eller »Mad Men« vänder spegeln mot tittaren och tvingar hen att rannsaka sig själv erbjuder »Game of Thrones« istället eskapism i ordets bästa bemärkelse. Den berättar en välskriven och genomarbetad historia där vi kan välja sida utan moraliska, etiska eller politiska förtecken. Det om något är en frihet som blir möjlig, och njutbar, först i fantasin.

Fler blogginlägg från Tobias Norström