Twin Peaks

Skräckens ursprung och gamla Hollywood – 3 podcasts gjorda för höstmörkret

Svante Allmungs 12:19 15 Oct 2015

Hösten kom utan någon förvarning, och nu står vi alla här frysandes i vinterjackan från förra året. När tiden då vi faktiskt kan ta del av solen verkar rinna ut allt snabbare, smyger enkelt känslan av hopplöshet sig på. Därför är det viktigt att alltid ha ett medel för att fly verkligheten till hands när vardagen trycker ner oss, och vad passar egentligen bättre i höstmörkret än en riktigt bra podcast?

Då talar jag inte om en där två mediasnubbar typ håvar in pengar på att snacka barndomsminnen. Istället tänkte jag något mer engagerande, med förmågan att skrämma och fascinera, gjort för att omfamna årstidens dolda mysfaktor:

Lore

Från folksägner till gamla mordutredningar, vår tids spökhistorier har en vid bakgrund av skrämmande sanningar och i podcasten Lore utforskar författaren Aaron Mahnke dem. I vad som kan liknas vid en klassisk amerikansk förlaga av Creepypodden – viralgranskaren Jack Werners hjärteprojekt om troll spökhistorier från Reddit – studerar Mahnke till exempel mytiska väsen som vampyren, hur yxan kom att bli skräckfilmsantagonisternas främsta vapen eller hur något så harmlöst som en docka kan skrämma livet ur oss.

Med ett soundtrack helt enligt de gastkramande ämnena, ett alltid lika fascinerande utbud av fakta som sträcker sig från 1900-talet till medeltiden och Mahnkes stilla stämma byggs en svårslagen atmosfär enkel att förlora sig i – ända tills man nästan förlorar sig själv i kalla kårar.

You Must Remember This

Det gamla Hollywood är ett mytomspunnet sådan, men oftast är det en myt polerad. Filmbranschen är väldigt noga med att inte kasta skit på fel folk om vi säger så, därför är skildringar av det förflutna Hollywood ibland oärliga eller bara blinda inför sanningen. Dock är detta inte fallet när vi talar om filmkritiken Karina Longworth vars podcast You Must Remember This berättar historier från en gyllene era som du kanske inte kände till, men gör bäst i att minnas.

Podden yttrar sig likt en ärlig dramadokumentär i ljudform där Longworth med hjälp av dammiga dokument, legendariska anekdoter och röstskådespelare försöker fånga ett essens av en tid kanske inte så skrupelfri som många antar. Vilka skådespelare flydde tjänstgöring i andra världskriget, för att sedan spionera åt nazisterna på amerikansk mark? Hur nära var Charles Manson ett liv bland filmstjärnornas glamour innan han slog tillbaka med en ökänd våg av mord? Och hur blev Greta Garbo skvallerpressens mest älskade enigma? Svaren på dessa frågor finner ni med Longworth, en oändlig apparat av kännedom och kuriosa, redo att teleportera er till Los Angeles boulevarder.

Welcome to Night Vale

Till skillnad från de andra två är denna podcast av det fiktiva slaget. I praktiken är Welcome to Night Vale en radioshow som sänds från en gåtfull ökenstad vid just namnet Night Vale, där dess underliga invånare och paranormala förteelser ofta är en del av programmets segment.

Podcasten har sen den startade för tre år sen släppt över 80 avsnitt och lockat till sig ett kultfölje av lyssnare. Påminner det om något? Ja, att likna podden vid Twin Peaks känns självklart lite för enkelt, men är i viss mån helt korrekt.  För med en känsla för mystik, surrealism och absurdheter gör den för lokalradio vad David Lynch gjorde för såpoperor med sin klassiska tv-serie. Sen kan även staden Night Vale ta till en rad rysliga metoder för att få en att överväga hur mycket tid man tillbringar med serien, dock står det klart att det rödljumna molnsceneriet vilandes över ett samhälle fyllt av slumrande mysterier är som gjort för att fly till när höstens kyliga trisstess bankar på dörren.

Läs mer

Nytt från Twin Peaks: Amanda Seyfried är klar för "viktig roll" i återkomsten

Svante Allmungs 18:15 21 Sep 2015

Hemlighetsmakeriet kring Twin Peaks återkomst är inte helt oväntat ett faktum. Efter att David Lynch bad fans på plats om att inte spoila mysteriet tycks staden ha förseglats i en glasbubbla – ja, fel tv-serie, jag vet. Nu verkar dock den första riktiga nyheten på länge ha läckt ut i form av en skådespelare som vi inte har sett i den dimmiga (mar)drömsstaden tidigare.

Enligt TVLine finns det nämligen en chans att vi snart kommer se Les Misérables-skådespelaren Amanda Seyfried i Twin Peaks, kanske som sångerskan i James Hurleys nya band? Oddsen talar dock emot då Seyfried faktiskt ska spela en "viktig roll" i den tredje säsong av kultserien. Vilken rollen är? Ja, det är öppet för spekulation, så varför inte spekulera lite.

Är jag den enda som tänker att detta skulle kunna vara Cooper och Annies dotter? Utseendemässigt är likheterna mellan Seyfried och Heather Graham ändå rätt slående. Betyder det i så fall att det "kommer hända igen"? Att vi här har en ny Laura Palmer, med Cooper som hennes far och mördare? Idéen är kittlande, dock har det väl hänt tidigare om ni förstår vad jag menar. Så pass uppenbar repetition skulle kräva en rätt rejäl twist av Lynchian-mått för att fungera.

Bara för att ta detta substanslösa spekulerande lite längre, vad skulle den potentiella twisten kunna vara? Rent impulsivt tänker jag att Josie Packard i form av ett oförklarligt Twin Peaks-mysterium har bytt plats med Killer Bob, som tills dess kontrollerade Dale Cooper, för att i en hämndaktion mot Harry vars obesvarade kärlek inför Dale har resulterat i ett flörtande med dottern – ja, jag vet ännu en obehaglig sinnesbild relaterandes till alldeles för stora åldersluckor – som nu får betala för dessa snuskgubbefasoner med sitt liv. Detta tvingar en desperat Harry till att frita Killer Bob från nattduksbordets magiska makt för att därefter befira Cooper från Josies grepp, vilket ger oss en udda ihopparning inte ens Game of Thrones kan slå. Genialisk idé, eller hur? Hollywood, anställ mig.

Nej, men ärligt talat, ingen teori kring detta är kanske något ugglorna vill viska om. Det känns dock rätt säkert att Amanda Seyfried kommer vara någons barn. Bara hon inte är, en från början, metafysisk skapelse härstammande från The Black Lodge det vill säga.

Läs mer

Det är som en dröm – Angelo Badalamenti återvänder till Twin Peaks

Svante Allmungs 08:00 25 Aug 2015

Visst, vi kan alla komma överens om att namn som David Lynch, Mark Frost och Kyle MacLachlan är essentiella när vi återvänder till Twin Peaks nästa år – eller 2017, de verkar inte ha bestämt sig än. Men det finns en till viktigt komponent vi alla lär behöva till kaffet på RR Diner, och det är lite drömlik musik för Audrey Horne att dansa till.

Tur nog rapporterar TV Line att den legendariska kompositören Angelo Badalamenti är påväg tillbaka till den dimtäta staden, förhoppningsvis med ett arsenal av surrealistisk jazz och spökliknande synthmelodier. Huruvida Julee Cruise kommer få återuppliva sin slumrande karriär som Badalamentis musa än en gång återstår att se, men med tanke på hennes och Lynch problematiska förflutna borde hon kanske hålla tillbaka på förväntningarna. Personligen röster jag för att våran svenska stolthet Lykke Li får jobba med Lynch igen.

En till förhoppning är att James Hurley har lagt sina minst sagt doucheiga trubadurambitioner bakom sig 25 år senare. Dags att överge gitarren för turntables och trancerytmer? Ja, varför inte arrangera ett skogsrave i de atmosfäriska skogarna, gärna med dj-båset tät intill the Black Lodge om ni förstår vad jag menar.

Passa även på att med denna nyhet avnjuta historien om hur Badalamenti och Lynch tillsammans skapade det vackra men gastkramande musikstycket för Laura Palmer:

   

Läs mer

Tråkiga nyheter: Twin Peaks kan dröja i The Black Lodge till 2017

Svante Allmungs 07:45 9 Jul 2015

Att spendera sin tid i The Black Lodge känns säkert som en evighet, och det är där vi befinner oss nu. Medan vi endast behöver vänta i 200 dagar tills X-Files återvänder väntar vi fortfarande på ett officiellt datum för den tredje säsongen av Twin Peaks, och ja vi verkar få vänta ännu lite längre.

Turerna har redan varit många kring detta projekt sen tv-kanalen Showtime släppte nyheten om dess återkomst förra året. David Lynch satte kaffet i halset och övergav skeppet, skådespelare bönade och bad om mer pengar till deras karriärsfader, för att sedan bevittna hur det surrealistiska geniet återvände med fler avsnitt än tidigare.

Därför borde det väl egentligen inte chockera någon nu när nyheten om att det kan dröja tills 2017 före vi får se kultserien igen sprids med alla internets ugglor. Däremot är det något överraskande att detta kommer från den ofta bortglömda medskaparen Mark Frost, som virrade in många fans förhoppningar i plast och dumpade dem i en sjö under en nyligen släppt intervju. Utan — någon på papper — tvekan hävdar han där att produktionen börjar i september detta år, och att vi kan förvänta oss den tredje säsongens premiär under 2017.

Även ifall Showtime inte har kommenterat nyheten än borde vi kanske förvänta oss detta när Lynch är vid rodret, om det är någon som inte kommer kompromissa med schemat för att nå den eftersträvade visionen så är det han. Men efter att serien var halvt begraven är detta ändå hjärteskärande nyheter, våra käkar pendlar redan i ett tjackfuriskt tempo, suktande efter det där trendiga tuggummit. Antar att vi för nu får acceptera faktum och glädjas över att Frost i alla fall har en bok — där händelserna från andra säsongen fram till dagens Peaks avslöjas — att släppa nästa år, som att någon ens läser böcker längre. Nej tillåt mig att spela Twin Peaks klassiska vinjett till musiken av Weezers poppunk-klassiker Say It Ain't So och gråta istället.

Läs mer

David Lynchs musikproducent ger oss en känsla av soul, Drake och Twin Peaks med sitt debutalbum

Svante Allmungs 09:00 27 May 2015

Ja väntan på en ny säsong av Twin Peaks är en lång och plågsam sådan, men efter diverse bråkigheter kring budgeten står det nu i alla fall klart att inspelningen kommer få sin start efter sommaren med hela 18 avsnitt i sikte. Dock är det uppenbart att detta lär ta sin tid och medan David Lynch gör sitt bästa för att återigen entra The Black Lodge ska jag försöka underhålla er på vägen — med inget mindre än musik från den excentriska regissörens musikproducent.

Dean Hurley har mixat, valt och producerat musik för flera av Lynch projekt, därbland hans album Crazy Clown Time och Big Dream. Days of Thunder & Rain är dock en helt egen skapelse ifall vi bortser från faktumet att den till stor del består av gamla soul-acapellor — tillhörande legender likt Otis Reading och Marvin Gaye — samt ingen annan än Kanadas ensammaste själ Drake. Tillsammans med vida, atmosfäriska musikstycken blir det hela till ett oväntat men lyckat möte som pendlar mellan storslagna ljudbilder från ett romantiskt — men tragiskt och smått Bruckheimer-esquet — 80-tals drama, till de viskande ugglorna bland träden i Twin Peaks. 

Tänk er att Laura Palmer — istället för de dimmiga bergen ovanför Seattle — hade försvunnit bland den amerikanska västkustens brinnande stränder och lämnat en tårögd Drake hängandes vid sin motorcykel, då har ni förmodligen funnit den surrealistiska men fängslande känsla av hjärtesorg Dean Hurley har försökt snärja med sin drömfångare. Förresten en tanke: i Lynch värld kan vi väl inte tro att det bara är ett sammanträffande att en producent med sån kapacitet för tårdrypande musik delar namn med tv-historiens mest tragiska tonåring?

Ni kan ladda hem Days of Thunder & Rain gratis här och nedan se en kortfilm regisserad av Nicholas Wurz och William Trenton, där flera låtar från albumet medverkar. Jag rekommenderar även att ni tar er an Hurleys mashup av punkaren Glenn Danzigs låt Mother och Drakes 0-100-outro The Catch Up, ifall någon verkligen betvivlar producentens kärlek för Drizzy.

     

Läs mer

Nytt från Twin Peaks: Bobby Briggs ger fans hopp om David Lynchs återkomst

Svante Allmungs 12:00 29 Apr 2015

Våren har måhända nått Sverige men i den tillsynes idylliska staden Twin Peaks är kylan påträngande. Upprörda röster har under den senaste månaden ljudit sen det blev klart att David Lynch framtid i den mytomspunna kultseriens återkomst var oklar. Nio avsnitt är författade men budgeten den excentriska filmskaparen önskade ville inte Showtime erbjuda vilket ledde till en offentlig distansering från projektet.

Men efter ett fanatiskt kampanjande från fans och förhoppningsfulla skådespelare börjar kanske även tysklönnen få vårkänningar. Den etablerade fansidan Welcome to Twin Peaks rapporterade nämligen igår att hoppet är det sista som överger en, även om vi alla verkar vara något förlorade i The Black Lodges metafysiska mardröm. Dana Ashbrook — mer känd som den knarklangande fotbollsspelaren Bobby Briggs — medverkade nyligen vid en panelmässa i Belgien och lät något förhoppningsfull. Dana som är klar för att återvända till sin ungdoms glansdagar försäkrade där fans att Showtimes förhandlingar med Lynch har återupptagits och att chanserna just nu är "50/50."

Det är knappast tillfälle att ta fram kaffe och donuts för att kicka igång firandet, men hängivelsen från Showtimes sida är lovande. Jag är dock fortfarande osäker ifall nio hela avsnitt regisserade av Lynch är nödvändigt för ett respektfullt återbesök på RR Diner.

Med det sagt är Dana Ashbrooks övergång från sockersöt badboy till åldrad silverräv något bedårande eller — i Twin Peaks-sammanhang — rätt skrämmande?

Bedårande:

Dana Ashbrook with Marco Aarts at Antwerp Convention

Skrämmande:

Läs mer

Musikvideo: Romantik synonymt med David Lynch när Kid Moxie tolkar Angelo Badalamentis klassiska ballad

Svante Allmungs 20:46 22 Apr 2015

Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — "Heineken? Fuck that shit!" Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.

 

Läs mer

Jag såg ett avsnitt av Jordskott som är mer än Sveriges Twin Peaks — det är Sveriges Troll 2

Svante Allmungs 10:04 21 Apr 2015

Bilder från Jordskott via Sveriges Television.  

Besvikelsen inom mig går nästan inte att hantera. I tio veckor har jag hört namnet, det har viskats bland träden som när mystiken tätnar i ett avsnitt av Lost. Tv-historiens mest inflytelserika serie har tydligen fått en svensk motsvarighet — SVT:s dramathriller Jordskott är Sveriges Twin Peaks.

Men det var ju endast en lögn, kan jag konstatera efter att ha sett upplösningen och inget annat av denna serie på tio avsnitt. Kanske är det ett dåraktigt påstående av mig, då jag har bristfälligt med fakta att backa upp det hela. Tillåt mig dock att kontra med en jämförelse enligt mig mycket mer slående: Jordskott är inte svenska Twin Peaks, det är svenska Troll 2.

Visst, det är uppenbart att skaparen Henrik Björn beundrar David Lynch klassiska kultserie. Under avsnittet tas vi bland annat till en grotta vars spegelbild är den där The Bookhouse Boys fann kartan till the black lodge. Dock verkar Henrik ha funnit den plats där endast gräsrökare och b-filmsentusiaster kan finna ro, en Youtube-sökning vid namn Best of Troll 2. Testa själva, och försök sen motstrida faktumet att detta är en uppenbar influens. För er obekanta med Troll 2 kan jag enkelt summera den som en film där troll förvandlar människor till för dem ätbara växter. Denna obskyra skräckkomedi släpptes i början av 90-talet och har sen dess odödliggjorts genom att bland annat vara föremålet för dokumentären Best Worst Movie — vilket även var ett sätt för regissören Michael Stephenson att hantera ett barntrauma, han spelade nämligen huvudrollen i denna saga med häxor och troll — samt en ikonisk replikleverans, där karaktären Arnold fasanfullt uttrycker hur han är nästa måltiden på trollens meny.

Jag vill därmed hävda att Jordskott är en skapelse formad av den veganska feberdrömmen Troll 2, en snuskig fäbless för Elsa Beskows målningar och någon olaglig substans — ärligt talat, sådant krävs vid författandet av denna sorts galenskap. Skogen lever uppenbarligen och den kidnappar barn? Eller vem kidnappade barnen? I och för sig får jag skylla mig själv eftersom detta var första avsnittet jag såg, men antog ändå att någon skulle arresteras för detta brott? I slutändan verkar dock skogen vara en magisk och härlig plats som det förmultnade barnet ville bli ett med. Men nu låter jag tankarna skena iväg, det känns ändå fel att börja vid änden av denna fantastiska resa som var en timme av orienterarfetischerande dravel.

Bild från Troll 2 via Epic Productions.   

Efter en cold open där barnens grava situation etableras skriver Lia Boysen över alla sina ägodelar till Niklas — hennes son tillika en Hodor med talförmåga. Boysen är uppenbarligen döende — eller ja, "trött", som att en vettig människa skulle köpa den ursäkten — och jag kan endast anta att skogen ligger bakom detta. Så för att slå tillbaka tänker hon smälla av lite sprängmedel och komma åt något silver, vilket därmed skulle ta livet av barnen gömda under jorden? Ett tag misstänkte jag att det kanske var hon som hade placerat barnen där, men i slutändan verkar Boysen ha ställt till med tillräckligt utöver det, så jag vet inte. Att döda barn känns lite väl? Dock måste jag påstå att SVT visar på imponerande mod genom att tillåta den förlegade klyschan "jätte med mental störning" som en av seriens ondskefulla — men samtidigt vänliga — figurer. Det trodde ni inte att public service vågade sig på längre i det kommunistiska PK-Sverige, eller hur?

Låt oss fortsätta på spåret antagonister. Alldeles för mycket fokus skulle kunna läggas på den schablonmässigt dryga Stockholmspolisen, men låt oss inte gå så långt. Dock måste det sägas att förståeligt nog kan det vara svårt att bygga en karaktär på ett avsnitt, men att han skulle hålla kvar denna lokalpolis vars dotter har försvunnit borde väl strida emot alla moraliska impulser en polis kan besitta? Nej, lagens väktare är inte av den pålitliga sorten, det om något fastställer denna serie.

Den vidrigaste karaktären av dem alla är ändå finlandssvensken Storm, en Killer Bob för mossa och träsk. Efter att ha blivit skjuten av tv-seriens svar på Dale Cooper stapplar han in i en moppepojkes verkstad och börjar frenetiskt äta dessa "jordskott". Av musiksättningen att dömma var det ingen bra idé, vilket blir uppenbart när Storm förvandlas till ett fulländat troll — för visst är det ändå ett troll? Han är måhända inte av samma kaliber som de exploaterade och utklädda kortvuxna i Troll 2, men visst är han allt ett troll. Han verkar även vara en direkt länk till det övernaturliga delen av serien då han ger sig efter vad jag endast kan anta är en Beskow-esque häxa — som förövrigt erbjöd avsnittets första emotionellt trovärdiga prestation 12 minuter in i avsnittet när hon fällde tårar över en död kråka — men stoppas av Göran Ragnerstams pseudo-Cooper. Hela den scenen i sig är en kavalkad av övernatuliga ting jag inte ens kan försöka mig på att förstå. Allt jag vet är att Happy Jankell är en problematisk tonåring — rätt uppenbart med det tårögda sminket och hörlurarna, endast piercingen saknades — som förutspådde det hela med hjälp av musik. För om inget annat hjälper, förlita dig då på ett montage där musiken pendlar mellan diegesisk och ickediegesisk, på äkta Sons of Anarchy-manér. Tonårshäxan dog hursomhelst nästan på kuppen, och om inget annat kunde de väl ha tagit död på den tröttsamma klichén Jankell fick porträttera. Antar att en kan skatta sig lycklig över att de inte gjorde henne till en goth i alla fall.

Karaktärernas motivation blir även något oklar efter uppgörelsen som slutar med att Storm möter sin ände på sjöns botten. De alla verkade ändå vilja hitta barnen? Storm om någon framstod som mer benägen än alla andra. Drömscenen med hans son skulle väl väcka sympati, och insinuera att det närmast vi kan komma en Black Lodge-entitet — vilket säger en del om svenskars förakt mot finnar — egentligen är serien protagonist? Tills han överdoserar på jordskott och förvandlas till ett kränkt troll, det vill säga.

Var är Yohio förresten? Skulle inte han vara med? Av alla skådespelarprestation jag såg fram emot.

För ärligt talat, dessa omtalade skådespelarprestationer, verkligheten övervinner myten denna gång. Det hela kan enklast förklaras med att manusförfattarna förmodligen såg Twin Peaks, missade poängen med att serien delvis är ett hommage till såpoperor och tänkte att förfärliga dialoger är exakt vad denna dramathriller behöver för att fånga den åtrovärda atmosfären kring Seattles dimmiga skogar. Tillåt sedan skådespelarna att erbjuda sina absolut sämsta tolkningar av stockholmare borttappade — eller endast tappade, ursäkta det grova ordvalet — i Salas skogar, och du har upplägget för en filmskola i Jordskotts regi.

Omdömet bland de bakom serierna är nämligen värt att ifrågasätta, speciellt när de ger avsnittet och hela seriens avslutande repliker till ett barn. Moa Gammels karaktär ska ta sin apatiska dotter ut i skogen för att låta henne bli ett med naturen. Turligt och inte helt oväntat nog kan lokalpolisens dotter med sina magiska krafter förmedla det förmultnande barnets sista ord. Vi har sett känslotyngda scener använda detta konstgrepp förut, och här verkar klimaxet till viss del ha inspirerats av Lost-avsnittet Ab Aeterno från dramats sjätte säsong. Där får Hurley, med förmågan att se spöken, agerar språkrör åt den odödlige Richards fru och det hela yttrar sig inte helt olikt Jordskotts avslut. Dock innehöll den scenen skådespelare med ett visst pathos, inte ett barn vars uppfattning om sorg och förlust skulle kunna ramas in med känsloförloppet under en final av Melodifestivalen — det överflöd av tårar efter att Dolly Style inte vann är tydligen obeskrivligt.

Bild från Lost via ABC.   

Borde vi anta att även Lost är en inspirationskälla? Skaparen bakom denna något mer kontemporära kultserie — Damon Lindelof — har själv sagt att Twin Peaks var en stor del av inspirationen när fundamentet för idéen kring en grupp människor strandsatta på en mystisk öde ö las, vilket skulle kunna betyda att även författarna bakom Jordskott älskar Lost. Dock har de missat det Lindelof förstod. Det övernaturliga i Twin Peaks fanns i mysteriet kring mordet på Laura Palmer, men tv-seriens magi var djupt rotad i samhället och karaktärerna David Lynch skildrade. Mystiken fanns även i djungeln kring Lost men det som fångade många var de fängslande karaktärerna, därför tappade även en stor del av tittarna tron i serien när Lindelof och Carlton Cuse blev slavar till seriens övernaturlighet medan de intressanta karaktärsskildringarna sakta tynade bort.

I sista avsnittet av Jordskott är mystiken djupt rotad i skogen och skaparna verkar även tro att det är där magin befinner sig. Därför ges vi istället känslokalla eller överdrivna karaktärsskildringar, vars hyperboliska närvaro framför kameran skall vagga in oss i någon falsk känsla av sensation. Säg vad en vill om Twin Peaks men hur urflippat saker och ting än blev kunde jag oftast tro på många av karaktärerna, då världen för oss tittare var mer än verklig. Det fanns hjärta där, medan denna fiktionella värld skapad i Sala endast har mossa och trädrötter.  Ett flertal gånger brast jag ut i skratt över faktumet att man skall ha knytit band till dessa individer under 10 avsnitt — samt skådespelarprestationerna, ja, ni vet. Inte ens Johannes Brost var fängslande och jag har sett Jönssonligan Dyker Upp Igen. Den mannen kan åstakomma det mesta men inte med denna produktion.

En tapper chansning, det är Jordskott, som ändå verkar ha fått något av ett följe. Samtidigt är vi som ett tv-tittande folk svältfödda på krimgubbar, och någonstans levde en del måhända på den naiva förhoppningen att Sverige skulle kunna producera något av HBO-kvalité, precis som SVT det vill säga. Med göteborgarnas Breaking Bad, eller ja, Ettor & Nollor, Sverigedemokraternas House of Cards-lajv Blå Ögon och nu Jordskott verkar dock drömmen om något mer än deckare och kostymdraman kring jul gå i kras. Råa färgtoner, bitter stämning och uppenbara influenser gör nämligen inte dramat. Stockholmare med göteborgsdialekt är kanske god komik, men Sveriges sanna potential försummas när producenter och manusförfattare stirrar blint mot Atlanten.

Nej, när jag såg kvistarna i Ragnerstams hand stod det klart. Detta är inte Sveriges Twin Peaks, True Detective eller Top of the Lake. Detta är Sveriges Troll 2, och då talar jag inte bara om mänskliga plantor utan om kvalitén. Den motsvarar det bästa av det sämsta, med all befrielse från charm. Bli nu ett med naturen istället, och förbli en populärkulturell företeelse inte ens en orienterare kan hitta.

Läs mer

David Lynch kan fortfarande återvända till Twin Peaks — men behöver vi verkligen honom?

Svante Allmungs 13:52 9 Apr 2015

Bild via LA Times.   

Händer det igen eller inte? Så lyder den världsomspännande diskussionen bland Twin Peaks-fanatiker i detta nu. Som de flesta säkert känner till blev det klart i höstas att den gamla kultserien skulle återvända efter 25 år med nio nya avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch samt regisserade av den sistnämnde excentrikern.

För just en excentriker är väl vad Lynch är och han visade prov på det tidigare i veckan. Filmskaparen gjorde det då klart för oss att det inte kommer bli någon återkomst till de dimmiga skogarna för hans del pågrund av bristande budgetförhandlingar. Fans och skådespelare —  som såg en gammal dröm gå i kras — var självklart förkrossade. Men kanske är det inte försent att ge upp hoppet, enligt Variety är nämligen Showtime — som producerar denna nya miniserie — nu redo att kompromissa. 

Vad betyder detta för tv-seriens framtid? Är Lynch nyckeln till the Black Lodge eller skulle vi kunna finna Laura Palmer bland de röda skynkena utan honom? Låt oss se över möjligheterna.

Ett Twin Peaks helt utan David Lynch 

Dale Cooper är ingen utan sitt kaffe eller metafysiska trippar till drömmar och denna stad är inget utan David Lynch. Även ifall Mark Frost alltid har bärt på en talang för berättelser — förutom när han författade denna film — så är det Lynch själ som har gett Twin Peaks liv. En man vars tankegångar är nästintill omöjliga att sätta sig in i går inte att ersätta så enkelt. Om en modern fortsättning av Twin Peaks ska fungera krävs David Lynch, men i vilken kapacitet?

Ett Twin Peaks med David Lynch

Låt oss säga att regissören får igenom sin vilja och återvänder för alla nio avsnitt — kommer han klara av det? Nog för att jag vill tro på denna surrealistiska mästares storhet men nästa år markera inte bara Twin Peaks uttalade återkomst, utan det har även då gått tio år sen Lynch — som debuterade 1977 med Eraserhead — regisserade något längre än en kortfilm. Att ta sig an detta projekt på nio timmar är en utmaning även för de bästa av filmskapare vilket sätter en monumental press på en nästan pensionerad regissör. Resultatet — om det hela går vägen — skulle kunna bli till det fantastiska vanvett vi älskar, frågan är dock om det finns tillräckligt många timmar till meditation för att det ska gå vägen.

Ett Twin Peaks med men ändå utan David Lynch

Oftast talar man om den första — något korta — säsongen av Twin Peaks som den bästa, med all rätt. Många verkar dock ha antagit att det hela var David Lynch och Mark Frosts egna bedrift som de åstadkom före tv-cheferna tröttnade på deras dimtäta mysterier. Det är inte helt sant, eller visst sista delen om sviniga tv-chefer ja men första säsongens storhet är inte bara skaparnas bragd. Av åtta avsnitt regisserade faktiskt Frost endast två och skrev fem varav tre var tillsammans med Lynch som bara regisserade två av säsongens — kanske flummigaste — passager.

Men en bra tv-serie är alltid mer än skaparen och grundidéen — det är en gruppinsats där kameramän, regissörer, manusförfattare och producenter alla är beroende av varenda. Twin Peaks kan måhända inte fungera utan en direktlänk till det så kallade Lynchian inre. Låt därför David Lynch skriva alla avsnitt, regissera första avsnitt och använd honom sedan som en rådgivare med som kan överse produktionen. Nio avsnitt är ändå en monsturös förväntning, ta därför istället tillbaka American Horror Story's Tim Hunter eller Homelands Leslia Glatter — två regissörer som gjorde ett fenomenalt jobb med kultserien när den förbryllade tittare i början av 90-talet.

Visst är Twin Peaks en värld vi kan tacka David Lynch för, men det är även en värld där fantasin kan frodas likt ingen annan plats. Därför är seriens framtid inte beroende av dess skapare, den är beroende av filmskapare med förståelse för hans vision som sedan kan tillföra deras inviduella styrkor för att göra något värdigt den serie där rollfigurer förvandlades till dörrhandtag. Lynch är ändå 69 år gammal med skapliga röklungor så vad kan vi egentligen förvänta oss?  

Läs mer

Är drömmen om Twin Peaks död och insvept i plast?

Svante Allmungs 02:00 6 Apr 2015

"Isn't it too dreamy" sa Audrey Horne en gång och dansade över RR Diners golv. Lite i samma känslosvall befann sig kanske många av er i höstas när det verkade klart att kultserien Twin Peaks skulle återvända efter 25 år. Det var Showtime som i ständigt desperata tider hade plockat upp en säsong på nio avsnitt av David Lynch och Mark Frost surrealistisk mordsåpa — och där med gjort tusentals fanatiska fans dröm till verklighet.

Men kanske var drömmen om att återvända till de dimmiga skogorna kring The Great Northern bäst lämpad som just en dröm? Nyligen rapporterades det om problematik involverande David Lynch kontrakt. Ett illavarslande omen för vad som nu verkar ha hänt — Lynch har lämnat produktionen. Spekulationer från branschfolket vid WonderCon började finna sin väg till sociala medier under natten och information från långlivade fansidan Welcome To Twin Peaks indikerade det värsta.

 

Kan Netflix rida in på en vit häst i familjen Palmers vardagsrum och rädda detta? Det känns ändå möjligt med tanke på att de nyligen återupplivade Full House av alla serier. Eller skulle Twin Peaks kunna fortsätta utan Lynch? Ett meddelande från regissören själv ger antydan om en twist hemskare än den han senast lämnade serien med. Kanske hade vi klarat oss utan en tredje säsong från första början?

 
 
 
Allmän känsla tills det är officiellt att Lynch regisserar den nya säsong av Full House:
 

 

Läs mer

Förlorad i populärkulturen

Svante Allmungs är 90-talist med en bakgrund som eskapist och orienterare.

På den här bloggen kommer han få utlopp för sin fanatiska konsumtion av populärkultur. Från rap till 80-talsdoftande synthpop. Från amerikansk prat-tv till Reddits mest bisarraste fanteorier.

Ingen kultur är för ful, på jakten efter dess hjärta. En resa med passion, avsky och humor.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla