Som om Yemi hade varit nedfrusen i en kryostillande sömn sen det tidiga 2000-talet, börjar nu isen längs hans ansikte smälta, redo att explodera med den nya singeln Fenix – en låt doftande av överarbetade rökmaskiner och med pulsen av frenetiska strobeljus taget ur en illegal klubbtillställning för ett decennium sen.

För den musikintresserade 90-talisten var ZTV en logisk tillflyktsort efter milleniumskiftet. Även fast kanalen erbjöd allt från uttjatade listettor till svettig hårdrock, vilade något mer lockande under tablåns senare timmar. Elektronisk musik härstammande från Europa likt trance, hardstyle och givna eurodance hade där och då ett hem, samt en kultur, ytterst främmande för någon vars klubbliv inte ens hade börjat bubbla.

Nu flera år senare återuppstår den – precis som fågeln – med Yemis senaste låt. En självsäker rap-odyssé om odödlighet, slumrandes i en annan tid med en alarmklocka satt på år 2015. Med rader om den vardagliga grinden tar rapparen sikte mot skyn – och får luft under sina vingar när producenten Yung Guds vrålande melodier assisterar – redo att aldrig någonsin återvända hem. Det är lika nostalgiskt som egensinnigt framåtsträvande, och Yemi gör sitt hittills största avtryck på ett Stockholm där endast nattljusen härskar.

Om inte vurmen för hardstyle-gnistrande ljudbilder var nog med låten, ges den desto mer sprängkraft när den ackompanjerande videon regisserad av Natan Gullström träder in i bild. Uppbackad av den redan nämnda producenten, rapkollegan Busu och dansaren Evelina Jacobson Potenciano – vars rörelser är av den hypnotiserande sorten – ges Yemi en storslagen entré och tas därefter på en medryckande resa. En vid vy över ett vattendränkt grustag blir till ett inferno helt i linje med musiken när vi alla tas igenom skärselden. Det är en rödfiltrerade adrenalinchock, gjord för att slita sönder sulor till medan synder dryper längs kroppen – med andra ord, droppa denna när ravesugna själar siktar mot himlen Gud.

Svenska sångaren Erik Hassle fortsätter att imponera med sin fallenhet för utmärkta samarbeten, och nu ges vi kanske den mest spännande hittills när han gästar Groundislavas nya singel.

Producentkollektivet WeDidIt med Shlohmo som dess de facto är en av de starkaste krafterna bland progressiv och genreöverskridande elektronisk musik just nu. Det är ett ensemble av talangfulla karaktärer där Jasper Patterson, mer känd som Groundislava, är en av de främsta. Efter att ha släppt sin cyberpunk-ode Frozen Throne förra året förbereder han nu en ep och det är på första singeln vi finner Hassle.

Med den nebulösa pop-marodören Flatline möter sentimentala melodier, i form av ett ekande piano, storslagna ljudbilder som tillsammans bygger upp till ett drömliknande klimax. Bland denna molntäta atmosfär skär Hassles sång om stulna pengar på rymmen igenom likt det klyschigaste morgonsceneriet du kan tänka dig. Men det är ändå så tilltalande hur låten slår an på ens emotionella strängar med en fascinerande och okonstlad finess, att vi i slutändan gör bäst i att bara kapitulera för den välregisserade verklighetsflykten.

Sommaren är snart över, även fast solen sköljer över landet mer än någonsin tidigare. Detta faktum skulle kunna ses som en lättfotad allegori för duon Korallreven, vars historia verkar nå sitt slut idag med låten Here In Iowa.

Från lägenheten i Stockholm till spelningar och turnér världen över, nu har Marcus Joons och Daniel Tjäder funnit ett något abrupt slut på resan de begav sig ut på för fyra år sen. Genom värmande och svävande synthar har de gett oss ljudbilder lika vida som ett havssceneri från Le Grand Bleu. De har erbjudit oss svalkande soundtracks för alla årstider, och alltid lika pålitliga anledningar till euforisk dans – vilket vi gör återigen med denna bitterljuva sorti.

Tänk en tropisk houselåt gjord för den stundande natten. Ett 80-talets Beach Boys omfamnade av extatiska och något Disney-esquea körer. Det är Here In Iowa, vars dansanta klimax är av vemod och lycka, när vi tar farväl av både sommaren och Korallreven. Ta ett sista dopp nedan.

Ingen har väl gått miste om att vi lever under det svenska musikundret? Medan vi chockeras av svenska producenters förmåga att producera hitsingel efter hitsingel, vill jag fortfarande mena på att den mest framåtsträvande falangen av svenskt musikskapande befinner sig gömd bland Soundclouds flöde.

En av de som når framgångar i det tysta är CVRL från Dalarna, vars sydstatstrolska symbios mellan häxhouse och egensinnig trap  har byggt upp ett momentum som når sitt klimax med debutalbumet Melatodin.

Producentens känsla för melodier och kraftfullt strukturerade låtar är här påtaglig när han under nio spår berör samtliga känslomässiga lager, genom dimtäta atmosfärer och storslaget surrealistiska vyer. Medan låtar likt öppnaren Slow Dive och Rodljus förtrollar med hjärteskärande synthar och hypnotiserande röstsamplingar, dundrar till exempel Trespassing förbi på en postapokalyptisk motorväg med vrålande basgångar och mordlystna trummor.

Här gästar även en rad talangfulla namn, där bland vännen SLVRFNG och London-kollegan Kareful, vars personliga attribut  är en viktig del av detta något svårdefinierade album. För det är ett album som balanserar mellan nedstämmande och uppflyftande ljudbilder i ett löpande tempo. Men var hör ljudbilderna hemma? På ett klubbdansgolv? Framför en festivalscen? Eller bland träden på ett skogsrave?

Spelar svaret på frågan någon roll i slutändan? Denna musik har vuxit fram genom internet, så kanske är det just det dansgolvet den är bäst lämpad för. Det och soundtracket till ett postapokalyptiskt ravedrama, för jag anser verkligen att CVRL:s röst borde finnas bevarad efter bombernas fall.             

Foto: Kim Granli   

Lite som hur vattnet på asfalten avdunstade under solen denna förmiddag återvänder nu Postiljonen, redo att sätta bokslut på den kalla maj-månaden och välkomna sommaren med en ny singel.

Det har snart gått två år sen denna norsksvenska trio släppte debutalbumet Skyer och därmed tonsatte de följande värmeböljande månaderna. Passande nog når nu väntan på ny musik sin ände med en låt under namnet Wait. Inte helt oväntat talar vi här om storslaget filmiska och anrika popvågor, som likväl skulle kunna vara soundtracket för en bil färdandes längst den amerikanska västkusten, med en hjärtekrossad förare vars blick är i backspegeln men destination framtiden — vilket blir till en inte allt för klumpig metafor över hur Postiljonens atmosfär fyller all musiks tid och rum.

Den tidslösa själ instrumentalisterna Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm erbjuder sångerskan Mia Brox Boe är uppenbart intakt, om inte mer levande än någonsin tidigare. Deras Eric Serra-doftande pop med svävande saxofoner och svindlande nostalgiska gitarrsolon fortsätter alltså att andas passionerat, redo att älska med hela världen denna sommar.

Medan nordiska grannländer har anammat 808s och Lex Lugers trumrytmer väntar vi fortfarande på någon som kan ta spetsen i en progressiv och svenskspråkig rapfront. Trap har helt klart gjort sitt avtryck på Sverige de senaste åren, men medan flera kan liknas vid "den svenska Future" eller "Stockholms Migos" gör en rappare något distinkt eget.

Yemi gjorde till en början väsen av sig tillsammans med vännerna i kollektivet Basgränd, en installation numera nerlagd och nyrenderad. Dessa dagar representerar rapparen istället Europa Gang och med det sagt är det uppenbart att mer än svensk eller amerikansk rap är fokuset, här tycks istället grunderna för något med europeisk anda läggas.

Nya låten Filer är — istället för att vara uppenbart influerad av den amerikanska södern — något förankrad i Soundcloud-scenen med ett färgsprackande synthmönster producerat av Teo Sweden, där Yemi utan problematik kan switcha datafiler eller bara glida med en BMW. Den medackompanjerande musikvideon illustrerar väl låtens autotuneade sentiment om visioner av blödande kapitalistiska rapdrömmar, dränkt i neoner och svartvita kontraster helt i linje med rapparens bild av ett neosthlm.

Liknelser lär säkert göras, men ärligt talat är det uppenbart att Yemi gör något eget i nuläget. Om du mot förmodan inte håller med har han en rad musikfiler från tidigare eskapader som du kan söka upp.

Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin' finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.