Riri och recensionerna del 100k

Rebecka 12:52 21 Nov 2012

Igår publicerades Stefan Thungrens recension av Rihannas album Unapologetic i SvD, som Tobias Norström skrev på twitter: "Svenska män moraliserar över Rihanna”, idag del 864: ”Inget hon kommer vara stolt över i framtiden”".

Så många recensioner och artiklar handlar mer om misshandeln och relationen till Brown, än om musiken och henne själv. Om man nu absolut ska läsa in deras relation i varenda text så är det väl snarare en lysande illustration av hur dynamiken kan se ut och kännas i destruktiva relationer och ja, det är obekvämt. Det är också ganska tröttsamt att många i kulturdebatten gått ut och tagit ställning för en åtskillnad mellan artist/verk och privatliv gällande just Brown, men få kan låta bli att ständigt koppla ihop Rihanna med misshandeln. Det är inte nödvändigtvis samma personer som gör det, men ändå. Skuldbeläggande för att hon inte är offer på rätt sätt, och för att hon är en dålig förebild... det blir en väldigt skev ansvarsfördelning.

Snippets ur Stefan Thungrens recensioner av Rihannas album (SvD) före och efter (fullständigt godtyckligt utklippta av mig, hela texterna finns länkade):

Före:

3 maj 2006 A girl like me: "Rihanna är precis så där friktionsfri och retuscherad som de flesta föredrar sin svarta pop eller r&b"

5 juni 2007 Good girl gone bad: Inga utlåtanden om Rihanna som person eller råd till henne.

Efter:

25 nov 2009 Rated R: "Om man nu, liksom Rihanna, har varit den misshandlade parten i det senaste årets mest omsusade kändistragedi, vore det då inte läge att tona ned misskopplingarna mellan sex, våld och kärlek?"

16 nov 2010 Loud: "Bortblåsta är de mörka moln som präglade förra albumet och återgången till partypinglande Rihanna känns aningen ofokuserad, men därmed också spänstigt livfull."

23 nov 2011 Talk that talk: "Det är ett partyalbum signerat en jetsettare som, med tanke på kollapsen i Sverige för ett par veckor sedan, nog borde fundera över konsekvenserna."

20 nov 2012 Unapologetic: "Allt detta ( misshandeln och relationen till Brown, min anm.) hade kunnat vara ett mörkt kapitel i Rihannas liv, något som inte går att glömma, men som tre och ett halvt år senare börjar blekna och bli en del av hennes historia, snarare än en del av hennes nuvarande liv."

"Allt hon sjunger blir obehagligt, textrader som ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more” är inget hon kommer att vara stolt över i framtiden. Och det skickar dessutom ut en märklig signal till hennes unga fans."

"I egenskap av världens kanske just nu största artist, jämsides med Lady Gaga, har hon ett ansvar för vad hon säger. Men där Gaga blåser självförtroende och stolthet i sköra tonåringar, så skjutsar Rihanna istället ut dem på tunn is när hon vrider klockan tillbaka till en tid som vi trodde var passerad."

Stefan Thungren, jag tycker att DU har ett ansvar för vad du säger. Att ha åsikter om hur Rihanna bör vara offer eller hantera och själv kommentera relationen till Brown känns verkligen som tunn is.

(Kan lägga till att det verkligen inte bara är just Thungren som ansvarar för detta, men han funkar bra som exempel eftersom han recenserat nästan samtliga album, och det finns en tydlig skillnad i tonen före och efter.)

Läs också min text efter Peace & Love: Porrig divig trasig kokshora.

 

Fler blogginlägg från Rebecka