Byråvalsguide - vilken PR-byrå ska man egentligen välja?

Simon Strand 11:11 12 Feb 2016
Det är många köpare av kommunikation som hör av sig till mig och funderar över vilken pr-byrå man egentligen ska arbeta med för att bäst uppfylla sina behov av smart kommunikation.
 
Vilken pr-byrå som är bäst varierar såklart från beställare till beställare, alla har sin egen uppsättning kriterier, så därför har jag satt ihop en liten byråvalsguide. Nedan beskrivs de flesta nyckelaktörer på den svenska pr-marknaden så att den som är i färd med att upphandla ny byrå enkelt kan välja efter tycke och smak.
 
Edelman Deportivo. Den enda renodlat muslimska byrån på den svenska pr-marknaden. Anordnar varje år ett stort event som kallas ”hajj” i Mecka i Saudiarabien och har vunnit många priser för det, bland annat i Dubai Lynx och SABRE Awards.
 
Prime. En av få svenska byråer som har kritiserats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter för sin behandling av juniorkonsulter.
 
Gullers Grupp. Statligt ägd pr-byrå som uppfunnit en intelligent robot som deltar i offentliga upphandlingar, inte sällan med framgång.
 
JMW. En av två byråer i Sverige som ägs av druser (den andra är Doberman). 
 
Kreab. En byrå som inte tvekar. På kundlistan återfinns bland annat Halliburton och Radovan Karadzic. Definitivt den byrå med högst snittålder på sina juniorkonsulter (57 år).
 
JKL. En byrå som prövar franska ostar och calvados mot betalning.  Den byrå som är bäst i Sverige på att ta betalt. JKL ligger närmare McKinsey och BCG än de direkta konkurrenterna i byråintäkt per anställd, men kritikerna hävdar att det är mycket oklart varför det är så. Vissa hävdar att nyckeln till framgången ligger i den klädkod som tidigt inrättades på byrån, att man genom stil och uppträdande snodde renommé av advokater, ekonomer och managementkonsulter. Detta tydliggörs inte minst av en av grundarnas stöld av Klas Eklunds glasögon.
 
Cohn & Wolfe. Hette tidigare Kjell & Ulf. Den enda svenska byrån som är uttalad anhängare av Assad-regimen. 
 
Mindmakers. Ägs och drivs av Christina Saliba som varje år ifrågasätter varför det inte finns någon VIP-garderob på pr-branschens gala Spinn. Detta är också byråns största uppdrag; att inrätta den i dag obefintliga VIP-garderoben på Spinngalan.
 
Geelmuyden.Kiese. Ägs av den norska motsvarigheten till Sida som varje år skickar över ett antal miljoner till GK Sverige som bäst kan beskrivas som ett arbetsmarknadspolitiskt program.
 
Juno PR. Den enda byrån i Sverige som ägs av kvinnor. I övriga branschen tasslas det mycket om i fall detta ”experiment” verkligen kan tänkas fungera.
 
Halvarsson & Hallvarsson. Som man kan ana av namnet är detta Sveriges enda renodlade skämtbyrå. Ligger bakom många av de senaste årens mest uppmärksammade aprilskämt för diverse kända varumärken, men skriver också material åt komiker som Babben Larsson och ”Kringlan” Svensson. 
 
Jung. Den enda byrån som är uppbyggd enligt en DJ-baserad modell i stället för en konsultbaserad. Byråns ledning består av före detta DJ:s som just sålde byrån till ett större pr-företag när det började bli dags att kakla om badrummet hemma.
 
Brunswick. Sveriges hemligaste byrå. Skickar sina advokater på alla som ens nämner dem vid namn. Brunswick är som en djupshavsfisk, ljusskygg och anskrämlig.
 
Westander. Hjälper företag och organisationer att skapa publicitet, bilda opinion och påverka politiska beslut. Vill bidra till att fler deltar i samhällsdebatten. Men vad som inte är lika känt är att byrån också arbetade för Hitler under andra världskriget och har ägnat all tid sedan dess åt att försöka gottgöra det genom ”goda” debattartiklar i branschpress.
 
Narva. Efter en kreativ process bestämde grundarna sig för att döpa byrån efter Estlands näst största stad. Alla medarbetare är ester för att hålla nere kostnaderna. Många av dem har bakgrund inom den estniska varvsindustrin.
 
Diplomat. Kristen byrå med Ulf Ekman som creative director. Bra på storytelling, men lösningen landar påfallande ofta i en variant av skapelseberättelsen.
0 Kommentera Läs mer

Trailer för Kanye Wests tv-spel

Michael Gill 09:03 12 Feb 2016



Vilken som var den mest intressanta nyheten under gårdagens stora Yeezy-event i Madison Square Garden? "Säsong 3" av hans klädlinje? De nya låtarna på The Life Of Pablo? Det faktum att den typ enda platsen i Norrland som eventet strömmades på var i Rundvik, Nordmaling (folkmängd: 817)?

Nej, det största var naturligtvis teaser-trailern för Kanyes kommande spel. Som så klart inte kunde heta något annat än Only One: The Game. Trailern visar Kanyes mor som flyger till himlen och blir en ängel. Det är fortfarande oklart exakt vad spelet kommer att gå ut på. Och det kommer nog bli svårt att ta reda på. En person hörde av sig till mig när spelet utannonserades och berättade att han blivit kontaktad av Kanyes folk med en förfrågan om han ville hjälpa till. NDA (non disclosure agreement)-dokumentet var tydligen helt enormt.

Men, till saken. Här är trailern. Se den fort innan herr Wests stab plockar ner den.

0 Kommentera Läs mer

Göteborgs filmfestival: Den stora sammanfattningen

Festivalbloggen 09:33 9 Feb 2016

Som frälst filmentusiast tillhör jag den naiva skara människor som tilltror filmmediet makt att förändra de mest rotade och destruktiva krafter i ett samhälle. Men istället för hopp har det övergripande temat på de filmer jag har sett under Göteborgs filmfestival tonmässigt avlöst varandra i olika nyanser av tröstlöst mörker.

Jag är inget överväldigande fan av omotiverat våld, och visst är flera (japp, det finns flera) våldtäktsscener i Joost van Ginkels Paradissviten onödigt långa och närgångna. Men jag tror att filmen kan vara ett livsviktigt inlägg i den introverta diskussion det lär innebära för de torskar som inbillar sig att det finns något som heter ”sjysta arbetsvillkor” för Amsterdams legala sexslavar på red-light district, eller om inte annat intalar sig själva att ett ligg med just dem är nice eller ok. Det är svårt att värja sig. Själv pressar jag omedvetet ihop mina tidigare nonchalant utplacerade ben och vänder bort blicken.

Förutom Jenya handlar filmen om en dålig pappa, en ensam pojke och en flykting som trots ett gott hjärta tvingas frångå sina moraliska ideal för att överleva. Paradissviten tillhör den sortens film som på baksidan av ett DVD-omslag sammanfattas med orden ”några människoöden flätas samman…”, vilket är ett upplägg som snarare än att engagera innebär något jag väljer att ha överseende med.

I Mads Matthiesens nya film The Model reser den danska småstadstjejen Emma till Paris för att bli nya Kate Moss. Inför Emmas första fotografering informeras hon om att fotograferingen är avgörande för hennes karriär, men eftersom hon inte är bekväm med att kyssa en främling i nacken blir hon kallad för en ”fuck-up” och uppmanad att åka tillbaka Danmark. Emma är otröstlig men när hon iklädd egenskaper som ”mystisk och svår” (fast egentligen tyst och tråkig) börjar dejta en av branschens stjärnfotografer öppnas de tungt förseglade portarna in i modevärlden.

Även om filmen håller ett högt tempo är den förutom en angelägenhetsgrad som säkert går att diskutera, så förutsägbar att det är pinsamt. The Model hade kunnat vara en film om girl power och kvinnlig frigörelse, men i stället levererar den en sensmoral av ligga-sig-upp-i-toppen-anda där Emma är en riktigt störig tonåring med sämst moral i hela Paris. Flera av scenerna känns som hämtade från Top Model, så om du vill injiceras med hierarkier och snäsiga oneliners så lär du få ut mer av att spendera dina pengar på en pizza under en söndagsförmiddag framför Tv3.

I motsats till ovan nämnda film innebar The Childhood of a Leader med sitt avantgardistiska foto, tätt intill ett minst sagt kraftfullt soundtrack (framfört av Scott Walker) årets hittills starkaste filmupplevelse.

I många avseenden är filmen närmast obegriplig, något som regidebutanten Brady Corbet själv förklarar med att han har tröttnat på ingredienserna i dagens nya filmer, vilka enligt honom ofta kan anas till redan i den förrätt som utgör den första akten.

Händelseförloppet i filmen flyter någonstans mellan riktiga händelser och Inglorious Basterds-liknande tänk-om-scenarier som blandar och vänder på historiska begrepp med en sådan träffsäker självklarhet att jag när filmen är slut inte längre vet vad som är sant. Men klart är att det som utgör filmens kärna som översatt metafor i den mänskliga historien redan har skett flera gånger om.

The Childhood of a Leader tävlade i kategorin Ingmar Bergman International Debut Award, men det var slutligen Lost and Beautiful i regi av Pietro Marcello som kammade hem det hedervärda priset.

Lost and Beautifuls protagonist är något så ovanligt som en oxe, men handlar om det som förenar den med människan: själen. I oxens själ bor en sorg över att inte ha fötts på månen och en transcendent längtan efter att återfödas på en planet där han inte är dömd att bli medium raw på en arrogant människas tallrik. Filmen rör sig stillsamt mellan torra landskap och stjärnbeströdda nätter omslutna av en poetisk berättarlunk som försäkrande talar om våra medvarelsers rättigheter att leva sida vid sida med människan på jorden.

Philippe Lesages The Demons utspelar sig i en kanadensisk medeklassförort och rör sig mellan busstreck i klassrummet, nyfiket utforskande lekar i pojkrummet och cocktailpartyn med ”hej”, ”hur mår du?” och gälla skratt så falska att livet för ett ögonblick tycks tomt och meningslöst.

Ett lekfullt anslag leder omärkligt in publiken i ett händelseförlopp som när det slutligen tippar över gör det med en sådan kraft att hur mycket jag än upprepar mantrat ”det är fiktion” inte kan värja mig mot känslan av att det som sker på filmen sker på riktigt. I bakgrunden av sisten-i-plask och översittare växer en historia om pedofili och ett samhälle som i stället för att ingripa står handfallet.

Förutom att ta en eftermiddag i anspråk är The Family den i särklass långsammaste film jag har sett i hela mitt liv. Under de fem timmarna som följer får jag se över femton middagar tillagas i tre olika kök. Det är inte utan att jag blir lite hungrig. Förutom att hacka lök hängs det tvätt, spelas kort, sys, grälas och promeneras och även om det inte är mycket annat som sker i filmen hinner man komma karaktärerna i familjen riktigt nära.

Inledningsvis framstår relationerna i The Family (regisserad, skriven och klippt av Liu Shumin) som återhållet opersonliga, men han mejslar fram ett familjeporträtt med drag av livets stilla gång, kompromisslös kärlek och den sociala evolutionens långsamma förlopp som i filmen sträcker sig mellan tre generationer i ett Kina som i en våldsam takt förändras inför världens ögon.

En annan kinesisk filmproduktion, Office, regisserad av Johnnie To och skriven av Sylvia Chang, driver med kapitalismen genom att förkroppsliga det maskineri som i verkligheten vare sig har ett material, en kropp eller ett ansikte. 

Den tenderar stundvis åt att vara självgod i sin outsinliga ironisering av kapitalistsamhället och plockar kanske en del billiga poäng genom ett överdrivet jippospektakel som utan att någonsin förnya sina pianoklinkkomponerade och sångframförda vitsar inom kort blir ganska tråkig.

Men visst, om syftet är att exponera ett system som har förlorat kontrollen över sig själv, som i själva verket inte har ett själv, men har en motor vars kugghjul drivs av status och slavgöran under vilken vi alla är lika, når den hela vägen fram. 

A Cappella, i regi av Hitoshi Yazaki, är en film som varsamt och insiktsfullt behandlar gränslandet mellan en barnslig världsbild, en framforcerad intellektuell mognad och vuxna drömmar.

Det är slutet av sextiotalet i Japan och Kyuko (Riko Narumi), som går sista året i högstadiet, tillhör en grupp aktivister som kämpar för frihet i en kvävande regim. Men Kyoko lider i hemlighet av självförakt och fyller sitt anteckningsblock med tvivel kring sin egen identitet och frågor om livets mening.

Ett romantiskt bildspråk väller fram i ett växande euforiskt tillstånd som till Tjajkovskijs sviter och lika oförutsägbart som livet själv får ett både abrupt och oförståeligt hänsynslöst slut.

/Maja Waltré

0 Kommentera Läs mer

Dokumenterar min egen kamp som filmskapare

creative north 21:17 7 Feb 2016
Se alla artiklar om: 

Att göra sin första dokumentärfilm är fruktansvärt svårt, och det är en process som man sällan får en närmare titt på. Jag har därför beslutat att börja dokumentera min egen kamp som en filmskapare på Creative North.

För ungefär tre år sedan började jag arbeta på min debutfilm, The Pearl Of Africa. Att göra den har länge verkat omöjligt. Även fast intresset för projektet varit stort, så har vi ännu inte lyckats finansiera den. Vi kämpar  fortfarande med att göra klart den. I den 3: e avsnittet undersöker jag hur mycket det krävs för att livnära sig på film.
 
 . .
0 Kommentera Läs mer

Recap: X-Files - Mulder and Scully Meet the Were-Monster [S10E03]

Svante Allmungs 21:00 4 Feb 2016

X-Files känns som sitt gamla jag igen när Mulder och Scully beger sig ut på en traditionell monsterjakt, ett fall laddat med humor, barndomsdrömmar och problematik – från en av kultseriens mest älskade författare.

X-Fallet

Halvvägs igenom den korta revitalisering som är X-Files tionde säsong börjar faktiskt återkomsten kännas berättigad, om något bitterljuv då den bara är sex avsnitt lång. Det handlar om den nya miniseriens kanske mest hypade avsnitt skriven av Darin Morgan, författaren älskad av fans och Emmy-belönad för sin egensinniga tolkning av kultserien. 20 år efter Clyde Bruckmans Finale Repose, lever Mulder and Scully Meet the Were-Monster upp till hypen? Svaret: ja, i detta fall gjorde fanatiska tittare rätt i att tro igen. För precis som de redan nämnda detektiverna av de paranormala, upptäcker vi att X-Files fortfarande kan vara sjukt underhållande och rätt roligt efter ett längre uppehåll. Vem hade anat att Morgans udda komiska ton krävdes för att rättfärdiga den återuppstådda skräck-sci-fi-seriens existens?

Hur paranoid är Mulder?

Det är bara att konstatera att Fox Mulder har sett bättre dagar. Mannen är trots allt närmare 50 än 40 år gammal, singel och äger inga bevis på någon ufo-konspiration, men är däremot ägaren av en rätt beundransvärd samling pornografi. I och med detta uppstår en medelålderskris när FBI-agenten ställs inför faktumet att han har tillbringat en större del av sitt liv jagandes monster som aldrig fanns. Hans fantasi, i maskopi med mer naturliga än onaturliga fenomen, har bedragit honom alla dessa år och lämnat oss med en skeptiker, en kristen galen man som har fattat att Gud Big Foot bara är påhitt. Det är tills han kommer i kontakt med varulven Guy Man, eller ja, snarare varödlan då han är en mer reptilliknande varelse – inte menat att vara rasistiskt – i en mänsklig kropp, ställd inför en ännu mänskligare vardag bestående av en miserabel arbetsplats och ett miserablare sexliv. I mötet av två personliga kriser uppstår dock vänskap, vilket leder till att den självmordsbenägne Guy Man finner nytt hopp och vår förlorade profet Mulder en uppenbarelse som ger hans korståg ny mening.

Hur skeptisk är Scully?

Ja, som så ofta när ett avsnitt väljer att lägga sin fokus på Mulders kamp med sina personliga demoner får Dana Scully lida för det. Men nu talar vi om ett avsnitt skrivet av Darin Morgan vilket betyder att Dana långt ifrån överskuggas av Mulders demoner. Hennes gamla partner – just det gamla är han väldigt medveten om – har förlorat tron om det vidskepliga, vilket betyder att hon för en gångs skull får debattera för det övernaturliga. Det är tills Mulder börjar bli varm i skorna igen och beger sig ut letandes efter sanningen, medan Scully löser fallet och arresterar mördaren, långt före hennes partner tror att han kan komma till undsättning som om året var 1994. 

Är X-Files transfobiskt? 

Det ligger knappast någon större poäng i att jag försöker besvara ovanstående. Frågan är dock om det inte stundtals blir lite väl uppenbart att Darin Morgan inte har skrivit ett X-Files-avsnitt sen 90-talet, och den spontana känslan är: vafan. För det är bara att medge att serien inte gör oss, eller sig själv, någon större tjänst genom att skämta om transpersoner. TV har trots allt en längre tradition av att göra människor som inte tillhör könsnormen till punchlinen för sina skämt. I detta fall är skämtet en intervju med en prostituerad transkvinna hög på crack, vilket knappast är något nyskapande. Samtidigt försöker inte serien – som så ofta vidrör det onaturliga – göra detta till något onaturligt där vi skrattar åt kvinnan. Även när cissnubben Mulder senare i avsnittet försöker förklara transpersoner och könsidentiter för en desorienterad Guy Man är det ett genuint, om något fumligt, försök. Men var det kanske ett försök och skämt bäst lämpat för någon annan än Mulder och X-Files, även ifall Morgans mening var att på något vardagligt vis uppmärksamma transpersoner för en bred och måhända omedveten publik? 

En pojkdröm går i uppfyllelse

Som programledare för podcasten X-Files Files hjälpte Silicon Valley-stjärnan Kumail Nanjiani att göra kultserien en del av 2010-talets medvetande. Formatet var simpelt, tillsammans med en ny gäst varje vecka grävde Nanjiani i arkivet från dess början och framåt, för varje avsnitt värt att se. Producenten och manusförfattaren Glen Morgan har själv prisat komikern för att ha varit en bidragande faktor i det momentum som tog serien tillbaka till tv-rutorna alla dessa år senare, vilket brorsan Darin tackade Nanjiani för genom att ge honom en roll i senaste avsnittet. Rollen? I vad som säkert är en fanboys största dröm fick skådespelaren agera både offer och förövare, allt i sin favoritförfattares regi. Upphör allas avund här? Nej, knappast för den mordlystna djurfångaren fick även lämna inspelningen med Mulder och Scullys riktiga mapp av x-fallet. Ens vildaste fantasi kan knappast överträffa denna storslagna pojkdröm.

En snuskig fantasi var just… en snuskig fantasi

När vi ändå diskuterar fanatiska fans våta drömmar kan vi ju inte blunda för att många män och kvinnors unga hjärtan förmodligen började slå igen tack vare Dana Scully. Efter årtionden av något mindre stolta fantasier såg många säkert hur dessa under avsnittet uppfylldes genom Scullys uppknäppta skjorta och ihoptryckta bröst, för att sedan se dem förfalla framför deras ögon när det uppenbarade sig att allt endast var ett hopkok av en sinnesförvirrad varödla med mer erfarenhet av porrfilmer än den riktiga grejen – huruvida igenkänningsfaktorn bestod för vissa tänker jag inte spekulera i, men chansen finns att ödlesex med Scully är något av sex-fanfics magnum opus.

Övrigt från arkivet

Scully odödlig? En referens till när den klärvojanta enstöringen Clyde Bruckman påstod att hon aldrig kommer dö, och att Mulder kommer möta sitt öde i en orgasm tillsammans med en snara – långt ifrån utomjordingar i alla fall.

En annan fin referens från den självmedvetet nostalgiska serien var när de nämnde Queequeg, Scullys gamla hund som en gång tillhörde Clyde Bruckmans granne – innan hon dog och lämnade resterna av sig till Queequeg, som hen knaprade i sig, för hunden är ändå människans bästa vän.

Guy Man är uppenbarligen en vegan galnare än vad SVT någonsin kan producera, och mordet på en burgare var otroligt brutalt i sin makabra fastfood-charm.

X-Files och linoljedoftande hotell/motellrum är alltid en mysig kombination. Även ifall denna ägdes av en äkta snuskgubbe, smygandes bland djurdekoren.

Förutom att Mulder har världens bästa ringsignal lär mobilen bli hans död.

Scenen vid kyrkogården erbjöd, förutom den förbryllande, roande och kanske problematiska dialogen, även en vacker hyllning till Kim Manners – regissören bakom hela 53 avsnitt av X-Files. Det var nämligen vid hans gravsten Mulder vaknade upp med en tom spritflaska vid sin sida, redo att åter finna sanningen. En fin salut till en av tv:s – utan någon som helst tvekan – bästa regissörer, och jag kan rekommendera att ni tar del av hans fantastiska kommentatorspår till några ikoniska scener mellan Mulder och Scully.

0 Kommentera Läs mer

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!