(OBS! Personerna på bilden har inget med texten att göra. Eller kanske, jag vet inte.)
I helgen var jag på bokmässan. Där ägnade jag X antal timmar åt att sitta och signera seriealbum. En aktivitet som oftast är väldigt kul, eftersom en massa trevliga människor kommer fram och säger snälla saker. Men det finns en grupp mässbesökare jag gärna hade varit förutan. En grupp som söker sig till seriesigneringar (och andra signeringar också, gissar jag) likt bananflugor till en rödvinsslatt. Jag kallar dem: mässmännen.
En mässman kan komma i alla former och storlekar, men påfallande ofta är han medelålders och sportar axellångt, sprött hår som för tankarna till torkat sjögräs. På samma sätt som en tvålkopps sugproppar fäster sig vid handfatet, suger sig mässmannen fast vid första bästa (kvinnliga) serietecknare för att föreläsa för henne om hennes (!) konstnärsskap.
Han kanske kommer med en idé till en serie hon borde rita ("Min polare Ove sa en så himla träffsäker grej vettu, det borde du göra nåt på..."). Han kanske vill diskutera en bild hon tecknade för fem år sedan och hunnit glömma bort, eller tipsa om någon uråldrig farbror som skapade (mycket bättre) serier på 70-talet. Han kanske kräver att få veta vad hon "får allt ifrån" (för att därefter oombedd berätta vad han själv får allt ifrån, när han till exempel arbetar med sina oerhört spännande litografier).
Han står där vid signeringsbordet och växlar mellan att bombardera serietecknaren med frågor och - desto oftare - presentera sina egna teorier om serieskapande, och hans blotta kroppshydda bildar en ogenomtränglig barriär mellan serietecknaren och övriga bokmässan.
Serietecknaren ser unga balla tjejer stå och tveka huruvida de borde ställa sig i kö eller vandra vidare. Tjejerna försöker förstå vad som händer framme vid signeringsbordet. Är det en far/dotter-återförening? Står den tjugo år äldre mannen sådär obehagligt böjd över serietecknaren för att han drabbats av en hjärtinfarkt och behöver akut hjälp? Borde man ringa 112? Men vad nu, han böjer sig ÄNNU mer framåt!? Försöker han kyssa henne!!?? (Borde man ringa 112?)
Serietecknaren ser de unga balla tjejerna dra vidare. Hon börjar desperat att skruva på sig, försöker avrunda samtalet. Hon vill att mässmannen ska fatta hinten. Men mässmannen är lika främmande för sociala koder som en icke-tönt är för esperanto. Det ENDA som kan få honom att lämna plats åt resten av signeringskön är - ta-daa - om han får syn på en ANNAN kvinnlig serietecknare att sätta klorna i. Först DÅ lunkar han vidare, likt en ponny som upptäckt en frestande grästuva, och hela monologen kan upprepas, fast med en ny enkvinnaspublik.
Slut!
