Annons

Varför är kvinnors verklighet aldrig en riktig verklighet?

Kakan 14:14 23 Mar 2013

Hanna Hellquist och jagvar på shoppingspree häromdagen och unnade oss. Hanna unnade sig bla en nagelfil som hon inte kunde slita sig från, och jag ett par skor. Utmattade efter den långa pormenaden mellan Norrmalmstorg och upp mot Nk tog vi oss ett eller två glas champagne och skulle mysa. Men istället diskuterade vi Hannas kommande krönika, och med den vanligaste frågan; kakan va fan ska den handla om? Hanna har precis varit på semester och jag nere och jobbat i södern, ja alltså Malmö. Vi berättar för varandra och saker som skett den senast veckan och tappar hakorna, men samtidigt, så här är det alltid. Våra erfarenheter som kvinnor och jag som hbtq-person är helt otroliga, men också så vanligt förekommande att vi ibland bara rycker på axlarna. Men inte denna dag, nu skulle det blir krönika av vår verklighet. Här är den:

Från DN.

När Linda och jag anländer till hotellet klockan halv ett på natten efter att ha rest i tio timmar så är vi otroligt glada och tacksamma för att äntligen vara framme. Vi pratar med killarna i receptioner, vi berättar varifrån vi kommer och att vi har rest länge och nu vill vi bara sova, och vi är ungefär som vi brukar. De skämtar med oss så vi skämtar tillbaka. En av dem hjälper oss upp till rummet med våra väskor. Och väl i rummet visar han oss hur teven funkar, och hur man låser kassaskåpet. Han dröjer sig kvar. När Linda inspekterar badrummet lägger han armen om mig och kollar så att jag använder rätt knappar på fjärrkontrollen. Sen försöker han kyssa mig. Sen kör vi ut honom. 
Ungefär samtidigt i Sverige: Det är sista dagen på en filmfestival där min vän Kakan har suttit med i juryn. I en vecka har hon suttit i den där juryn. På avslutningsfesten grabbar en kille, en filmproducent, tag i hennes röv. Kakan blir ställd, fattar först inte vad som har hänt och frågar honom: Tog du mig just i röven? 
Han: Ja vadå, ska du anmäla mig eller? 
Ridå. 
Det är 2103, det är två olika situationer, i olika länder, men samma sak. Och nu ska jag säga en sak, så diplomatiskt jag bara kan: 
Jag är så outhärdligt skittrött på att överhuvudtaget lägga energi på att tänka på att freda mig. Att alla kvinnor gör det. Att vi nästan hela tiden ändå räknar med att bli ofredade på något sätt. Att det har blivit vardag. Att det alltid varit så och att vi har lärt oss att räkna med det, vi räknar på vårt eget beteende, plus och minus, om jag gör så si och så kan detta hända. Och det händer. Så klart det gör, det vet vi. Och hur mycket jag än uppskattar debatten om hatet mot offentliga kvinnor, att folk fick veta, så är jag så jävla ledsen över att själv redan vara härdad, blasé, jo tack det där visste jag sen förut, man vänjer sig vet ni. Att jag vet att om jag säger jag ordet feminism i P3 får jag genast höra att jag borde banta/knulla/sluta gnälla och bara HÅLLA KÄFTEN. Jag vet att det kommer. Jag räknar med det. Vi räknar med hot, vi räknar med trakasserier, vi räknar med klappar på huvudet och lägre lön, vi räknar till och med med våldtäkt. Och jag är så trött på det. Jag är trött på att jag resten av min efterlängtade semestervecka verkligen ansträngde mig för låta bli att titta män i ögonen, att jag inte skämtade tillbaka, att jag kalkylerade min personlighets do’s and dont’s, att jag anpassade mig. Jag låtsades vara sur och grinig, fast jag inte var det. 
Det spelar ingen roll om man sitter i någon jury, i egenskap av framgångsrik, smart person med åsikter, eller om man står i ett hotellrum i ett främmande land, mitt i natten, det som spelar roll är att i närheten av en man så finns alltid någon form av hot med i ekvationen. Att vi räknar med det. 
När mannen från receptionen ringer till vårt rum, klockan två natten därpå, bara för att berätta att han saknar mig så sluddrar jag först, halv sovandes: Jag vet. 

Tack Hanna. Jag tror hon sätter ord på vad så många kvinnor känner varje dag, men som vi har blivit tvingade att bara acceptera. Dels för att vi inte har ork att sätta oss emot hela tiden, eller reagera, vi går ju sönder om vi skulle ta emot och ta hand om det hatet som omger oss. Men också för att vi är kvinnor, våra erfarenheter räknas inte. Liksom icke-vitas erfarenheter och vardag i en rasistisk värld uppmärksammas, finns vår verklighet inte. Vems verklighet lever vi i?

Hannas krönika publiceras, jag läser den på fredagsmorgonen på nätet, samtidigt som jag sidekickar på pp3, och messar Hanna att krönikan är fantastisk på så många sätt. Som svar får jag; kolla din mail. Hanna har stängt av kommentarsfältet på DNs hemsida pga uppenbara störningar av personer utan vett och hjärna. Men håll i hatten, nu har Hanna tagit emot två mail som även ni ska få ta del av. Jag finner tyvärr inga ord. Eller nästan inga ord. Det som hänger sig kvar är väl; kvinnohat, den sortens kvinnohat som återupprepade gånger gör att vi ALDRIG äger våra erafenheter eller vår verklighet. Så jävla tröttsamt. 

Var så god och tappa hakan samt allt annat:

Hej!

Jag läste din spalt i DN idag. Först måste jag säga att jag själv aldrig tafsat 
på någon annan okänd i hela mitt liv, inte ens som tonåring. Och att jag har 4 
döttrar, och alla verkar vara mycket attraktiva för killar.

När jag sagt detta så måste jag säga att jag tycker synd om dig. Du har själv 
skapat ditt liv så att du blivit helt beroende av män. Du är inte längre en egen 
person, du definieras av andra. Det är som om en person skulle åka Stockholms 
tunnelbana och kräva att ingen fick snudda vid honom. Det går inte. Det skulle 
kallas en fobi. Du har en fobi. Som jag tror förstärks av allt du läst av 
anti-sex och anit-man-maffian som finns i svenska media. De, och du?, tror 
verkligen det gör skillnad med att gnälla om män i tidningen som ni gör.

Låt oss leka med tanken att jag som man, när jag går ut med män, hela tiden 
tänkte att de kunde slå ner mig (våld mellan män är 90% av allt våld). Att bli 
nerslagen är oerhört mycket mer kränkande än att få en kram. Men denna tanke är 
omöjlig. Vi män är egna personer och styr vad som händer runt oss. Vi är inte 
beroende av andra. Vi är inte rädda en enda sekund. De flesta människor är 
normala, det finns ingen anledning att inrätta sitt vardagsliv efter någon liten 
klick stollar. Om jag var orolig över att bli nerslagen av en man skulle mitt 
liv vara sämre. Men det är oron som är problemet, inte männen.

Prova att se lite mer avslappnat på män. 99% är trevliga. Kramar, 99% är 
trevliga. Spontanitet, vi har alldeles för lite av det i Sverige. Prova att säga 
Sluta istället för att fnittra när någon tar på dig om du nu har en fobi mot 
beröring och kontakt. Argumentera mot sprit, umgås inte i kretsar med fulla 
människor, om du inte tycker om tafsande. Prova att styra ditt liv istället för 
att bli styrd.

Du är kvinna men vill leva som man. Det är underligt. Om du verkligen mår så 
illa som du skriver så är ditt liv uselt. Bara du kan ändra på det. Sluta vara 

offer. Sluta hänga upp ditt liv på andra. Var en egen person. Som vi män är.

Läs även detta som också landade i Hannas inkorg. Ja, "landade" haha:

Hej Hanna!

Läser din krönika i dagens DN "Jag är så trött på att räkna med hot".

De kvinnor som utsätts för inviter och trakasserier måste inse att de måste säga ifrån på ett tidigt stadium. De identifierar inte när Rovdjuret Mannen prövar sitt Byte med små blickar etc. Direkt måste man stirra på mannen och tänka "Jag vet exakt vad du håller på med, ditt svin", tills han viker undan med blicken.

När man inte gör det så blir de modigare och modigare. Absolut inte alla män naturligtvis, det kanske rör sig om 20 procent som tar tillfället i akt när de möter en kvinna som faktiskt är svag.

Jag har i princip aldrig trakasserats av män och jag är 52 år och singel och ganska mycket feminist. Men jag tycker att kvinnor måste bli starkare. Det håller inte att ena stunden vilja vara svag och längta efter att bli... f'låt, ha sex, och å andra sidan bli räknad med som en jämlike i männens värld.

Kvinnor måste sluta spela svaga (de kanske faktiskt ÄR det??).

Och de måste identifera de män som är svin direkt. Klarar de inte det så gör de sig ju till offer!

Vi är djur... Civilisationens fernissa är tunn. Även lejonhonor och andra djurhonor vet att de måste ge hannen en käftsmäll om han försöker para sig med henne när hon inte är mottaglig.

Gillar inte tanken som många har att "Jag ska kunna gå naken/klädd som en hora genom stan klockan tre på natten och ändå kunna vara trygg". Då lever man inte i verkligheten.

Jag har aldrig blivit rånad heller, eller väskryckt. Samma sak där. Jag utstrålar vaksamhet och styrka. Kommer någon i närheten så memorerar jag dennes ansikte, så att jag kan vittna i rätten senare.

Var alltid redo mot alla manliga svin som alltid kommer att finnas, ta ingen skit alls, ge dem inte lillfingret.

Ignorera eller dumpa alla som inte varje minut visar respekt för Kvinnan.

De kvinnor som inte fattar det här kommer ju ständigt bli utsatta.

Undrar om inte nästan alla kvinnor har gått med på att ha en inställning att man är lite rädd om de stackras männen och inte får visa sig starkare, intelligentare, duktigare - för då får han inte upp den? De underordnar sig frivilligt. Det är bara att se på nästan vilken bild som helst, t ex i en dagstidning, där en man och en kvinna förekommer samtidigt. Nästan alltid tittar kvinnan på mannen, för hon är van att bekräfta honom. Mannen tittar på något annat, han tittar inte tillbaka på kvinnan.

Väldigt sällan däremot tittar mannen på kvinnan, som tittar på något annat än mannen. Kolla själv och skriv gärna en krönika om det!!

Summering: Hälften är kvinnornas eget fel, som inte vill erkänna hur världen ser ut och hur män fungerar.

Hade Tobias Billström varit en kvinna så hade hon böjt huvudet och visat hur hon skäms och fruktat att få behöva avgå... och hennes beteende hade bidragit till att just detta skulle hända. TB har inga tankar på att avgå, han tycker han är bra fast han gjorde bort sig. Och med den inställningen så är risken för att omgivningen tycker något annat mycket mindre, kritiken rinner av.

Det är alldeles för jävligt att kvinnor inte lär sig att de är BRA. Samtidigt måste de skärpa sig. Deras gener säger "var svag och eftergiven, så att du blir parad och få avkomma". Det måste de motverka, annars vidhålls dagens ordning.

Det är svårt att vara "typiskt kvinnlig" och räkna med respekt samtidigt.

I amerikanska TV-serier verkar det finnas en hel del kompetenta kvinnor. De kanske får en annan uppfostran där, "tro på dig själv" liksom. Medan vi har Jantelagen i Sverige, som drabbar kvinnor extra hårt...?

Jag är inte med i någon feministorganisation, men det skulle vara kul att vara det. Vet du någon sådan som tycker "Räkna med att somliga män är svin" och "Skärp er kvinnor, ändra på er, ta för er, sluta behaga männen"  ??

Lite spontana tankar från hjärtat... kunde redigeras bättre, men det får duga! Man behöver inte göra ett jobb perfekt som kvinna...

PS Fundera på vad DU gör för att vara en "svinmagnet" - om du nu är det   DS

 

Åh gud. Denna brist på analys och vett och hjärna gör mig så mörkrädd. Och att dessa personer är övertygade om att dom sitter inne på en sanning, bara genom att gissa. K Ä M P A.

Kram Kakan
 

85 Visa kommentarer (85)

Fler blogginlägg från Kakan

Annons
Annons