Fick ännu ett nyhetsbrev som jag inte har bett om (what up med det), och i mailet fanns en skrämmande bild 

Vad gör Carolas ex "Kicken" på en 50-lapp och varför gör han magiska handgester åt mitt håll? 

Lika bra att jag säger det rakt ut... ingen idé att hålla tillbaka (inte för att jag försöker hålla tillbaka, det är inte första gången som jag säger detta): jag tror att Postkodlotteriet har något med ren ondska att göra. 

Jag kan inte förklara det men jag får känslan av att typ djävulen själv sitter i postkodlotteriets styrelse. Ja vart ska jag börja? Jag vet inte vart jag ska börja. Deras marknadsföring, dörrknackarna aka värvarna, deras instagram, hela tvprogrammet och hela idén bakom företaget. Jag vet inte. Det utstrålar ondska och obehag förpackat med en falsk önskan om att förbättra världen. 

En gång knackade inte en, inte två utan tre män på min dörr. Dom var från postkodlotteriet. Dom var välklädda och välkammade och dom omringade mig och försökte få mig att känna mig som en idiot för att jag inte ville "vinna 90 000 kr helt gratis" genom att gå med i detta dumma lotteri.

Alla tre tittade på mig medan den som jag uppfattade som ledaren sa "men varför vill du inte vinna 90 000 kronor?" 

Jag kan tänka mig att dom som vinner deras pengar känner sig jätteglada. Kan tänka mig att till och med dom som vinner cyklar (som är all over town) känner sig cheeky. Men jag höjer ett varningens finger, ett vaningens finger som ni är fria att ignorera om ni tycker att det låter vanvettigt: Postkodlotteriet är obehagliga. Dom ger mig the chillz. Det är någonting som inte stämmer. Det ligger en hund begraven. Det finns ugglor i mossen. UNDVIK POSTKODLOTTERIET.

Inte ens den här reklamfilmen kan få mig att känna annorlunda.

Läs andra inlägg som jag har skrivit om läskiga saker: Masker (skulle inte förvåna mig om postkodlotteriet delar ut masker på sina firmafester)

Det är kul för nu för tiden så kan jag chatta med mina barn. Dom har inga egna telefoner men lånar ibland sin pappas och så där, och då chattar vi.

Igår skickade Böna (dottern) en video till mig, och så skrev hon så här: 

Det här är videon som hon syftar på: 

Haha. Ja.

Kan säga att dom också kan va lite läskiga, hittade den här gamla bilden: 

Kolla in den här videon som föreställer en slags kaninsnubbe som är kriminellt angelägen om att få fatt i en uppenbart oroad person som gör allt för att fly.

Kaninen ger henne ingen ro och han utsätter henne för outhärdlig stress samt farliga situationer som till sist gör att hon behöver kaninens "hjälp". 

(funkar inte uppspelningen, klicka här) 

Men ingen fara. Det hela får ett jätteromantiskt slut (Stockholms syndom). 

Här kan ni se den otecknade versionen av Maroon 5. 

I förrgår bröt som sagt sexåringen armen. Igår tog han mig till platsen där det skett. Vi fick klättra över klippor, gå genom buskar, anstränga oss över stubbar och vingla oss ned för branter innan vi till sist nådde det ruttna träd med torra kvistar som han tydligen klättrat i.

Jag kan bara säga en sak: TUR ATT HAN BARA BRÖT ARMEN. 

Hade han landat lite snett åt höger eller vänster hade han förmodligen landat på någon vass sten eller pinne så det var tur att han inte gjorde det. Han får absolut inte klättra i det där trädet mer. Jag skulle gissa att trädet var med vid heliga Birgittas helgonförklaring.

Jag är imponerad av kampen han fick genomgå för att ta sig hem till sin kompis och ringa efter hjälp. Hela vägen var ju fylld med taggbuskar, brännässlor och fallgropar. Jag förstår nu verkligen varför han var helt genomvåt av svett när jag hämtade honom hos kompisen. Han hade ju gjort en smärre världsomsegling under havet. Fast på land. I en skog.

Jag är imponerad. Själv hade jag sannolikt bara legat där och väntat på att att gråsuggor skulle bära mig hem.

Hur som helst var han ju hemma med mig från skolan igår och då passade vi på att nätverka på sociala medier. 

Jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom chatten. Min slemmiga lilla bebisklump har börjat bli en riktig människa. Med jeansväst och svart hår.