Sitter och tänker tillbaka på när jag hörde barnen sjunga Änglahund innifrån köket. 

Dom hade även debatt huruvida han älskar sin hund eller om han bara använder den som skattletarhund.

Alltså kolla på den här ca sju år gamla bilden

Ååååååååh *knäpper händerna över bröstet*

Tänk att inte bara ett av dom där kom ut från mig, utan båda dom där ungarna kom ut via min kropp.  Dom där ungarna har jag burit upp för trappor, jagat vid busshållsplatser och gungat i timtal.

I ärlighetens namn så var tiden då bilden togs slitsam. Jag fick ju inte en lugn stund nånsinn!? När ena barnet sov var det andra aktivt, när jag klädde det ena barnet sprang det andra omkring som en naken barbar och slängde blöjor från balkongen. 

Men ändå: Åååååååååh *knäpper händerna över bröstet* 

*glad*

Lallade omkring på ica och letade efter microfiberdukar när jag fick lust att kolla efter nånting fint till nåt av barnen. Men jag kom inte längre än till dom här byxorna:

Jag vet inte hur länge jag stod och kollade på dom. Kanske i hela tre minuter. Det är liksom nånting med byxorna som känns väldigt fel.

Jag var tvungen att fråga mig själv två frågor:

1. Tycker jag om lejon? Svar: ja, dom är fina och ståtliga djur.
2. Gillar jag när lejon har sina ansikten precis över mina barns kön? Svar: nejjj.

Ser ni hur lejonets läppar säras precis i skrevet och hur lejonets hårman breder sig ända ut i ljumskarna? 

Säger lejonet RRROARR eller tuggar den bara, köttätare som den är?

Jag vet inte hur jag ska reagera, jag vet inte om jag ska få moralpanik eller vad. 

Byxorna påminner mig lite om det här

Och det är ett koncept som jag aldrig har kommit överens med. 

Hur känner ni?

Jag stal rubriken för jag orkade inte hitta på en egen rubrik. Jag vet inte varför jag stal en rubrik om just amning för det var åtta år sen som jag gjorde det. 

Det betyder å andra sidan att jag har haft gott om tid att skapa mig en distans till det här med amning. Jag är potentiellt en form av amningsorakel. Dom som är mitt uppe i amningsbesvären har inte samma klara bild av vad som pågår som jag har. Därför kan jag förstå om det finns en hel del människor som tycker att jag är en säker källa till goda råd på ämnet trots att jag har lämnat det bakom mig med tanken att aldrig återvända till det där träsket någonsin igen.

Detta inlägg är till alla ni hundratals av min läsarkrets som just nu sitter med mjökfylld byst och undrar hur ni ska tänka när ni beslutar hur ni ska göra med amningen. 

Here we go: 

Första barnet
Första barnet gick amningen jättebra. Den var mysig och fin men jag slutade ändå efter bara åtta månader för att jag hade lust. 

Andra barnet
Med honom fungerade det dåligt. Han smuttade tomt och hade kolik. Jag slutade efter fyra månader av jämna plågor. 

Sjuka rykten och konstiga forskningsresultat
När jag ammade minns jag att det gick helt sjuka rykten om amning. Det kunde till exempel vara forskningsrapporter som visade att amning är avgörande för hela barnets framtid på ett eller annat sätt. Typ "denna forskning bla bla visar att barn som ammas är intelligetna atleter och übermench bla bla" vilket gjorde att dom som ammade blev väldigt stolta och dom som inte ammade fick kämpa i motvind för att inte skämmas. 

Så... amma eller inte amma? 
Jag har ingen aning men tycker att du ska ska prata med nån som bryr sig om dig om du är nedstämd, hallicunerar eller inte klarar av att se ditt barn i ansiktet. Det kan vara tecken på att du inte mår bra.

Enda bilden som jag har på mig när jag ammar. 

Det finns ett gammalt säg som jag aldrig har haft nytta av för jag vet inte vad det betyder. Det uttrycket är "bränt barn luktar illa". Vad menas?? 

Jag kan tänka mig att det betyder något av följande

1. Det betyder att det är skit att bränna ett barn verbalt med vassa argument och sedan slänga det i ansiktet på barnet ifråga. Barn är dom som ärver himlen. 

2. Att det betyder att allt som bränns luktar illa, till och med söta saker som till exempel hundar, kaniner och barn. Alla vet att till exempel bränd potatis luktar illa så därför skulle talesättet inte kännas smart om det löd "bränd potatis luktar illa". Det kan vara bra att påminna sig om att allt luktar illa om man lägger det på spisen (alt. ugnen) och låter det brännas vid. Därför är talessättet nånting som används vid matlagning??

3. Att det betyder att man som förälder inte ska välja andra saker framför sina barn, till exempel att man under barnets lov åker på en spahelg medans barnet får vara hemma med panpizza och netflix. För väljer man andra saker framför sina barn så kanske barnen så småningom faller i depression, missbruk och börjar lida av mindrevärdeskomplex och ätstörningar. Det är viktigt att ge sina barn uppmärksamhet och få dom att känna sig viktiga.

Är något av dom rätt? 

Minns ni det här inlägget som jag skrev i oktober förra året? Jag trodde då att barnet hade fått borrelia men att det var falskt alarm.

Falskt alarm my ass! Utslagen och symtomen må ha försvunnit just då (likaså alla spår av fästing), men borrelia hade han likaväl och symtomen kom tillbaka ca fem månader senare, fast starkare den här gången. Att det var borrelia kom dom fram till efter en rad jobbiga tester, tex ett läskigt ryggmärgsprov.

Borreliamedicinen har gjort honom EXTREEEEEMT känslig mot solsken. Vi snackar alltså fem minuter sol = brännskada i hyn. Så både igår och idag har jag inte vågat skicka honom till skolan. Man fattar ju liksom hur svårt det kan vara för en sjuåring att hålla sig inomhus/i skuggan när alla polare är i solen och leker jätteroliga lekar.

Så han har fått sitta inne som en murvel och spela massvis av tv-spel. I morgon säger prognosen regn och det tycker jag så klart är en strålande prognos.

Och den här hunden! Hon är helt underbar. Hon är med hela tiden som ett robust stöd.

Idag till exempel låg vi lugnt på golvet och filosoferade lite. Då trodde hunden förmodligen att vi var ledsna, så hon krafsade först försiktigt med ena tassen på mitt bakhuvud och sen sprang hon blixtsnabbt iväg och hämtade ett tuggben som hon la fram till oss på golvet.

Hon älskar sitt jävla tuggben. Fattar ni vad fint det var eller? 

Dom som säger att hundar och övriga djur "bara är instinkt" kan ju äta bajs för det är över huvud taget inte sant.

Jag skrev kort om min erfarenhet att få barn tätt här. Där fokuserade jag på hur jag upplevde dom första åren, nu tänkte jag skriva lite hur jag tycker att det är nu när nästan åtta år har passerat. 

Jag uppskattar att vara förälder på ett helt annat sätt idag. Det kan ju i och för sig bero på att dom inte är lika beroende av min omvårdnad längre. Dom har inte blöja, dom klär sig själva, duschar själva och dom äter vare sig avföring eller insekter längre. Grejer av materiellt värde förstörs inte på löpande band och det är inte ständigt stopp i avloppet för att nån pressat ner hela tvålar och toalettrullar i handfatet.

(obs att han ätit blått godis)

Om nån matvara fattas kan dom springa och handla och så kan dom gå ut med sopor. Gränsen mellan vem som är vems slav har börjat suddas ut och bli oskarp.

Kanske kan jag till och med dra mig tillbaka från omvärlden helt och hållet inom några år och bara ringa i en guldpläderad klocka när jag behöver nån som vänder mig och tvättar liggsåren.

Nu åtta år senare är dom väldigt behagliga att umgås med. Ena barnet har jag börjat gå på långpromenader med och hon kan lätt gå åtta kilometer utan att klaga en enda gång. Tvärt om, hon tycker att det är skoj. Förra året cyklade jag med sjuåringen till Ytterby fram och tillbaka och han tyckte att det var skitroligt (det jag försöker säga är att dom inte längre protestlägger sig mitt på vägen när man är på väg nånstans). Att umgås med barnen börjar mer och mer likna att umgås med ba allmänt sköna och intelligenta personer. Vi kan till och med vistas på café utan att jag får mikroblödningar i hjärnan. 

Är jag trött och känner för att stänga in mig på mitt rum och vila så har dom alltid varandra. Dom leker väldigt bra tillsamans och har alltid gjort. Jag har knappt nånsin behövt sätta mig ner och engagera mig i nån leksakslek. Visst att dom börjar bråka 75 gånger i minuten och vill att jag ska ställa upp som nån form av rättvis domare, men det brukar gå rätt bra även om man ibland får sära på dom med hjärtat i halsgropen och sen somna på kvällen helt dränerad på energi.

Frågar man mig idag så ångrar jag inte en sekund att jag skaffade barn så tätt som jag gjorde. Och det säger jag med genuin övertygelse. Jag skulle till och med kunna tänka mig att gå igenom alltihop igen om jag var tvungen. Swear to god.

När det kommer till valet att skaffa barn så tror att jag gjorde det för att det "skulle vara så". När mamma var lika gammal som mig hade hon fem ungar och hon är min första och största förebild i livet. I hela mitt liv har det alltid pratats om barn som något helt självklart och jag är övertygad om att detta har påverkat livsval som jag har gjort. 

Jag hoppas att mina barn inte bara blint följer mitt exempel så jag brukar ibland diskret hinta att dom inte ska hänge sig åt barnaalstrande aktivitet förrän dom är minst 25 år och än så länge upplever jag att jag har fått god respons på dessa hintar. 

I helgen blev det ingen mello för jag åt västsvenska blåmusslor tillsammans med min BFF i stället. 

Konsistensen i musslor är lite si och så, men jag tycker att det är häftigt att jag teoretiskt sett kan plocka blåmusslor när jag är och badar vid Aröd och ta hem och tillaga till familjen. Tänk om jag gjorde det. Dom skulle förmodligen insjukna i nån antik sjukdom men stilpoängen att tillaga musslor vore värt det. Alla har väl nån gång drömt om att få känna sig som husa till en adelsfamilj. 

Efter middan gick vi och såg Cirkeln på bio. Jag ska ta och skriva en kort recension på den senare. 

På söndan (igår) drog familjen på utflykt. 

Den vuxna ni ser på bilden är ingen mindre än barnens far.

Barnen sa att dom här heter Snödroppar. Jag försökte googla om dom är ett vårtecken och det verkar som att dom är ett "tidigt vårtecken i Uppsala", så då borde det gälla även här.

Det är lätt att tro att hon är cilivicerad men nä, och det märker man när hon sätter sig PÅ bordet. Kort därefter åt hon dessutom harlortar från marken. Men vi imponerades rätt mycket över hur nära besläktad hon är med vargen. "Hon gör vad som är bäst för henne!" sa dottern alldeles stolt över att hunden är så vild och naturlig att hon till och med äter skit. (Jag har förgäves försökt leta efter en app som man kan cencurera bilder lite mer klassiskt men det här funkar ju också. Vet ni nån till iphone?)

Jag och sonen. 

Hoppas att ni också haft en god helg och att ni har sluppit melodifestivalen. För har man missat kan man ju alltid bara läsa Frans sammanställning.

Det är kul för nu för tiden så kan jag chatta med mina barn. Dom har inga egna telefoner men lånar ibland sin pappas och så där, och då chattar vi.

Igår skickade Böna (dottern) en video till mig, och så skrev hon så här: 

Det här är videon som hon syftar på: 

Haha. Ja.

Kan säga att dom också kan va lite läskiga, hittade den här gamla bilden: 

Hittade den här gamla bilden på mina barn.

Den är nog från 2009. Det var tiden då vi hade en cykelvagn som vi använde som färdmedel till ungefär alla ställen där vi behövde vara. Jag tror aldrig att jag har varit mer fit i hela mitt liv.

Jag blir alldeles tårögd när jag ser bilden. Mina vackra barn har blivit så stora nu. De är alldeles för stora för någon cykelvagn och dessutom cyklar de alldeles utmärkt för egen maskin. 

Idag bakade de chokladbollar och när jag frågade om jag fick smaka sa de "men sa vi inte att vi gör dem till dig? Tror du inte att du får smaka då eller?". De måttade med precision och stod vid köksbänken och småpratade och skrattade medan jag gjorde saker för mig själv. De ville inte att jag skulle störa. 

När de kom hem från skolan idag sa de att jag luktar som japanska körsbärsäpplen. Ena barnet har fått en bodylotion som doftar just japanska körsbärsäpplen (eller egentligen japanese cherry blossom) och hon säger att det luktar som jag gör. Jag vet inte om det är sant men när hon höjde sin insmorda arm mot sin bror och han höll med så smälte jag nästan ihop till en liten pulserande geléhög på golvet av glädje, för hade de inte sagt nåt hade jag gissat att jag luktar mens och tagel.

Jag vet inte om det är PMSen eller något annat men jag blir alldeles gråtig. Och rädd. Det är läskigt att vara förälder.