Överlag är jag en ganska rädd person. Hoppar lätt till av höga ljud, vågar inte gå ensam ute på natten och har bara åkt fritt fall en gång. I perioder oroar jag mig också väldigt mycket. För att någon jag älskar ska dö eller för att jag på olika sätt ska förstöra för mig själv.

Långa nätter har ägnats åt att gå igenom olika nojor och rädslor i huvudet, målat upp skrämmande (och ibland helt sjukt fantasifulla) scenarion där allt går åt helvete för mig. Uppskrämd med kaninpuls har jag legat vaken i jakt på lösningar och svar.

Helt utan resultat.

För är det något jag lärt mig under mina 27 år som räddis, är det att rädsla gör en så otroligt jävla korkad. Man tänker suddigt och oklart. Rädslan blockerar logiska tankar, hjärnan låser sig och letar i helt fel skrymslen.

När nätterna sen blivit till morgnar och rädslan lagt sig, har jag ofta haft svårt att förstå mig själv; ”men gud, är jag helt jävla dum i huvudet, hur kunde jag tänka så?” har jag hånat mitt rädda jag, och skämts.

Men sen i fredag har jag känt mig fortsatt rädd, och inte bara om nätterna. Rädd för det som sker i världen, rädd för hotet mot allt det jag vet och känner till. Rädd för att förlora det jag har.

Mitt i värsta rädslan fann jag mig tänka saker som att det bästa kanske skulle vara att flytta tillbaka till landet, stänga in mig, sluta bry mig om det som sker i världen, tänka på mitt och rösta på politiker som är som mig och också bara tänker på sitt eget.

För det är ju precis det rädsla skapar – egocentriska, stängda människor som agerar på impuls istället för att välja de mest kloka alternativen. 

Det är okej att vara rädd, för det är läskigt att leva och känslor är svåra att styra. Det som händer i världen är vidrigt, hemskt och direkt ångestskapande.

Och ibland känns det som om man famlar omkring i mörker utan trygghet och fasta punkter att hålla sig kvar i.

Men det kan aldrig vara okej att ge vika för rädslan och helt sluta leta i hjärnan efter de större, mest rättvisa och kloka tankarna.

Någon sa att ”om man aldrig är rädd kan man inte heller vara modig” – och det är just det vi måste fortsätta vara. Att modigt fortsätta tro och kämpa för fria, öppna samhällen där rädslan för andra aldrig får styra.

Och när det kommer till mod har vi verkligen allt att lära oss från människorna som varit tvungna att lägga all sin rädsla åt sidan för att korsa riktiga vidrigheter för att nå det som vi, hittills, aldrig behövt kämpa för; 

Frihet.

Jag kommer nog fortsätta vara rädd ett tag till, förmodligen hela livet, men framförallt så kommer jag vara modig.